Jan Waldenström (1906–1996) är ett av de verkligt stora svenska namnen i internationell medicinhistoria. Han hör till generationen klassiska internister, som hade encyklopediska kliniska kunskaper inom den då föga subspecialiserade invärtesmedicinen.
Få svenskar har fått en sjukdom uppkallad efter sig, men macroglobulinaemia Waldenström är ett för hematologer välkänt begrepp med hyperviskositet i blodet, som ger en rad sekundärsymtom.
Waldenström hade dock gjort sig berömd långt innan detta fynd beskrevs. Hans avhandling 1937, som snabbt blev internationellt ryktbar, kartlade i detalj akut intermittent porfyri, som tidigare kallats »Arjeplogssjukan« eller »rödsjukan« efter sin ärftliga förekomst i Norrland, men som efter Waldenströms beskrivning av ett drygt 100-tal fall även kom att kallas »Swedish porphyria«.
Waldenström var invärtesprofessor i Malmö, fostrade hematologer av världsklass och beklädde alla tänkbara prestigefyllda positioner under sin gärning. Han var hedersdoktor vid åtta universitet, skötte presidenter och världskändisar.
Citatet kommer märkligt nog från en föreläsning i Bollnäs. Falstaff Fakir är idag föga känd, men var för Waldenströms generation en välkänd humorist från Lund under sent 1800-tal med medvetna pekoral och studentikosa formuleringar som stilgrepp.
Jan Waldenström (1906–1996), professor i invärtesmedicin. Reliefmedaljongen i brons av Harald Salomon, 1976, finns i Läkaresällskapets hus i Stockholm. Foto: Svenska Läkesällskapet
