Citatet kommer ur boken »Kvinnor i vitt: om kreativitet på universitetssjukhus« (Birgitta Evengård, red, utgiven på Bonnier utbildning; 1998), där Erna Möller är en av ett tjugotal kvinnliga läkare/forskare, som berättar om sina yrkesliv som kliniker och forskare. Vad hon egentligen menar är att chefer visserligen har funnits i hennes liv, men bara som kliniker och administratörer, inte som mentorer i hennes forskningsarbete. Den enskilde forskaren har ingen att fråga, inte ens för att få veta att det inte finns något svar.
Erna Möllers beskrivning av sin person och sitt yrkesliv är minst av allt ett gnäll över könsproblematiken i forskarvärlden. Slutknorren i hennes betraktelse är att det inte var Tham med sin kvinnokvotering som på sin tid banade väg för de kvinnliga toppforskarna, utan bara de själva. Hon har själv beskrivit sig som självsäker och dominant och angelägen att hinna lösa problemen först, till och med när det gällde småbarnshanteringen på hemmafronten.
Hon knöts tidigt till forskargruppen kring kirurgprofessorn Curt Franksson, när man började genomföra njurtransplantationer på Serafimerlasarettet 1964, och följde sedan med denna grupp till Huddinge. Erna Möller blev 1987 professor i klinisk immunologi och bekläder en rad prominenta poster i forskarvärlden och industrin.
Erna Möller, född 1940, professor i klinisk immunologi sedan 1987. Hon är verksam vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska institutet. Foto: AstraZeneca.
