Det senaste dryga decenniet har begreppet läkekonst vitaliserats. Det är inte minst synligt i skandinavisk medicinsk facklitteratur. Ett av de senaste tillskotten är den norska antologin »Legekunst i praksis« med den välkända norska allmänläkaren Kirsti Malterud som redaktör. Låt mig med en gång säga att det är en värdefull bok. Bokens underrubrik är patient–läkarkommunikation. Författarna är alla norska allmänläkare. Det är också inom denna disciplin som det finns störst kunskap och förståelse för de olika dimensionerna i vårdens möte.

Till skillnad från en del andra böcker inom samma område har »Legekunst i praksis« den stora fördelen att inte väja för svåra och provocerande situationer. Jag tänker på kapitel som det om skrikande småbarn eller det som handlar om »när patienten inte är som vi«, och kanske allra mest Janecke Thesens kapitel om patienter som vi inte tycker om. Bokens styrka är dess strävan att vara nära praktiken. Boken rymmer många pärlor, till exempel två av John Nessas kapitel; det ena kallat »Å få ting unna« och det andra handlar om frågor som läkaren inte kan svara på.

Huvudredaktören Kirsti Malterud är en av Skandinaviens viktigaste allmänmedicinska forskare. Det jag uppfattar som bokens mest angelägna kapitel resonerar mellan ytterlighetspolerna enkla småting eller livshistoriskt drama. Och där- emellan pendlar ju patient–läkarrelationen. Att lära sig skilja mellan det stora och det lilla och att spara, att stämma av det med patientens uppfattning och att hushålla med sina krafter tycks viktigare än någonsin i dagens inte alltid lätta medicinska värld. Men, påpekar Malterud, du kan aldrig på förhand vara säker på vad det handlar om. Och så tror jag det är. Osäkerheten är ett ofrånkomligt inslag i all medicinsk praktik. Den blir en bra läkekonstnär som med lyhörd respekt för patienten har så mycket grundtrygghet inom sig att man förmår uthärda praktikens otrygghet. Att förutom detta bottnande i sig själv heller aldrig glömma att patientens otrygghet dessutom nästan alltid är större och djupare än läkarens är en insikt som kan bära genom ett yrkesliv.

Sammanfattningsvis: Detta är en bra bok som resonerar om vardagens vårdpraktik. Att varje kapitel förutom litteraturhänvisningar avlutas med några kärnfulla punktade tips gör boken värdefull för den yngre kollegan – oavsett disciplin.
Finns det då inget dåligt i antologin »Legekunst i praksis«? Nej, det som finns där är bra. Men numera läser jag alltid böcker om medicinens humanistiska sida med en viss förundran över att inga mer konkreta broar byggs mellan detta område och den framväxande vårdvetenskapen. Båda utforskar ju vårdmötets existentiella aspekter. Jag känner samma förundran när jag läser vårdvetenskapliga arbeten. För en äkta och djup tvärprofessionell vård – och det är vad patienterna vill ha – krävs brobyggare, såväl i teorin som i praktiken!