Den historiska romanen är en litterär genre som har rötter i romantiken och den romantiska historiesynen, vilken var en reaktion på den äldre tidens statiska historiesyn. Till förgrundsgestalterna brukar räknas Sir Walter Scott (1771– 1832) och Alessandro Manzoni (1785– 1873). Genren har även kallats »dokumentär fiction« eller kort och gott »faction«. Författaren söker inspiration i den historiska verkligheten, men intresserar sig inte endast för vad som har hänt utan vad som skulle kunna ha hänt. Det problematiska med denna genre har varit att bestämma gränsen mellan biografi och fiktion. Kritiker har menat att författaren blandar ihop sant och falskt och följaktligen vilseleder den historiskt intresserade läsaren. Det motsatta hävdades av Eyvind Johnson, som i sin essä »Flykten från verkligheten – flykten till verkligheten« (1943) menade att det egentligen är genom fiktionens omdiktning vi verkligen förmår se hur det egentligen var. Agneta Pleijel har i sin senaste roman »Drottningens chirurg« förekommit en eventuell sådan kritik genom att i efterordet deklarera att »Några av personerna i romanen har verkliga förlagor /…/ tillsammans med andra fritt uppfunna. Jag har tillåtit mig vissa tidsmässiga förskjutningar i förhållande till verkligheten«.

Bokens centralfigur Herman Schützer (1713–1802) var kirurg och arkiater i 1700-talets Stockholm, och kirurgens drottning var drottning Lovisa Ulrika (1720–1782), syster till Fredrik den store av Preussen och mor till Gustav III. Schützer var en framgångsrik och välsedd yrkesman och till följd av detta adlad Schützercrantz. Han utsågs till preses för Kirurgsocieteten 1758, varifrån han förde en bitter kamp gentemot medicinarna i frågan om kirurgernas utbildning och relation till den medicinska utbildningen i Stockholm. En polemik som slutligen fann sin syntes i bildandet av Carolinska Medico-Chirurgiska Institutet.
Medicinarna, som höll fast vid aldrig vetenskapligt förankrade idéer med rötter hos Aristoteles, föraktade dock fortsatt kirurgernas oakademiska hantverk. Dessa var däremot de verkliga visionärerna, framstående men omstridda, sökande sig till det outforskade, med en speciell förkärlek till den kvinnliga kroppen och dess hemligheter. Schützer var en stark anhängare till båda dessa aspekter på sin verksamhet. Trots sina strävanden står han emellertid oförstående och hjälplös både inför sin hustrus liv och hennes död. Han var en ensam man i okunnighetens mörker som sökte sanningen i tiden strax före upplysningen.

Trots de 250 år som skiljer oss från bokens miljö är det således inte svårt att känna igen vissa aspekter av läkaryrket som förefaller obundna av tiden. Pleijel skildrar en kollega till oss som drivs av vetenskaplig framåtanda men även av fåfänga. Schützer är ingen alltigenom lycklig man. Samtidigt som hans arbete är källan till inspiration och styrka gör det honom gradvis och obönhörligt alltmer desillusionerad. Han balanserar på den smala gräns som skiljer framgång från katastrof. Förväntningarna på honom ökar, och arbetet blir alltmer krävande. De interkollegiala akademiska stridigheterna är tröttande. De yttre förutsättningarna för att kunna uppnå det han kräver av sig själv är opålitliga och föränderliga. Hans läkargärning är ständigt ifrågasatt av både kolleger och närstående. Hans sociala relationer, även inom familjen, är inte helt utan komplikationer.

Schützers arbetsfält var inte bara miljön runt hovet utan även en värld av fattigdom, smuts, blod och varbölder som skildras med inträngande realism, för att inte säga naturalism. Kirurgiska ingrepp och obduktioner beskrivs i bilder som för tankarna till bårhusscenen i »Thérèse Raquin«. Än en gång har Pleijel visat hur skickligt, informativt och lyhört hon kan läsa in sig i forna tiders idéer, tankeklimat och vetenskapshistoria, när hon lyfter fram ett kulturarv som är föga känt även inom fackkretsen. Hon har skapat en lysande roman, buren inte minst av ett raffinerat bildspråk och pregnanta metaforer som blivit hennes signum. Detta är en laddad berättelse om hunger efter kunskap och längtan efter kärlek, skriven på en korthugget behärskad och sällsport vacker prosa. »Drottningens chirurg« är första delen av en längre berättelse i tre delar med motiv och porträtt ur Agneta Pleijels släkthistoria. Det är med största förväntan och tillförsikt vi kan se fram emot de följande delarna.