Att söka det icke uppenbara lockar honom som läkare och författare

I husets trapphall är golvkaklet lagt i klara mönster, och på Jonas Moströms lägenhetsdörr några trappor upp på Linnégatan i Stockholm hänger en barnteckning. Någonstans där, mellan det mycket systematiska grundarbetet och det fria, fantasifulla tecknandet, verkar Jonas Moström befinna sig också i sitt skrivande.
Han har hittills skrivit två kriminalromaner: »Dödens pendel«, som kom ut på Natur och Kultur år 2004, och »Svart cirkel«, som kom i år, 2006. Nu är Jonas Moström i full gång med att skriva sin tredje bok. Arbetsnamnet är »Hjärtats mörker«, och huvudpersonerna kommissarie Johan Axberg och läkaren Erik Jensen återkommer.
– Jag ska ha boken klar innan sommaren, men sedan dröjer det ett år innan den är ute på marknaden. Jag ser det så här: Den första boken är en utopi som blir verklighet, den andra ger en riktning i ett författarskap, men den tredje kan vara avgörande på flera sätt. Här börjar ett författarskap ta form. Det är också vad jag hört från förlagshåll. Det är den tredje boken som kan slå igenom ordentligt.
Jonas Moström har tänkt sig att skriva tio böcker, en dekalog. Han är läkare, blev färdig specialist i allmänmedicin 2005 och jobbar nu på Kvartersakuten S:t Erik på Kungsholmen i Stockholm. Efter studier i Uppsala gjorde han sin AT-tjänst i Sundsvall, som också fått bli den plats där hans kriminalromaner utspelar sig. Han är också född norrut, närmare bestämt i Jämtland, i Bräcke 1973. Hans pappa var lärare, mamma tandsköterska.
– Mitt skrivande började väl med roliga timmen i skolan. Jag upptäckte då att jag gillade att uttrycka mig. Jag skrev senare texter till lokalrevyn och gjorde filmer. Så skrev jag schlagerlåtar. Eftersom jag är omusikalisk tyckte jag det var en utmaning att ge sig på ett språk jag inte behärskar.
Han är uppenbarligen en sådan som gillar utmaningar, och en utmaning måste det nog vara att få läkaryrket att gå ihop med familjeliv och författarskap. Jonas Moström jobbar nu 80 procent som läkare och skriver på tisdagar. Då är telefonen avstängd och koncentrationen påkopplad.
– Drömmen för författandet vore halvtid, men det är svårt att få tillräcklig kontinuitet i läkaryrket då.
Jonas Moström har fått beröm för sina två böcker. »… en övertygande debut. Poliskollektivet är ledigt skissat, huvudpersonerna har karaktär och dialogen är otvungen, ibland till och med rolig«, skrev Dagens Nyheter om »Dödens pendel« som nu också finns som ljudbok, inläst av Torsten Wahlund.

Jonas Moström började skriva i samband sin första pappaledighet. Han har nu två döttrar, Roseanna, snart sex år, och Adina, 20 månader. Mamma är Rebecka Lagercrantz, läkare och konstnär.
– Min första bok kom till när Roseanna sov, och det blev i varje fall två timmars sammanhängande tid. Det betydde att jag struntade i blöjor och vällingflaskdisk och skrev i stället. Jag fick chansen och tog den. Nu eller aldrig, tänkte jag.
Fick han inte dåligt samvete?
– Nej, jag blev glad och lycklig av att få skapa. Det fanns en stolthet både i att vara pappa och i att få skriva en bok. Jag tror att beslutet att skriva är avgörande. Det praktiska livets begränsningar finns där, men det går att åstadkomma saker om man bestämmer sig för det. Det ska göras, helt enkelt.
Alltså skriver han disciplinerat och bygger metodiskt sitt författarskap.
– Det handlar om att prioritera hårt. Jag tittar inte på tv och är heller inte lika social som förr. Om man skär ner på allt, lite här och lite där, kan man få loss tid. Barnen kommer inte i kläm, men Rebecka och jag hinner inte umgås så mycket med varandra. Vi ger varandra tid, och det blir en bra jämvikt i vårt förhållande eftersom hon ju också har sitt läkaryrke och sitt konstnärliga arbete.
– Jag är mycket fokuserad, säger Jonas Moström, som gör ett grundligt synopsis på ungefär trettio sidor och följer det. Allt är noga planerat och genomtänkt och finns i pärmar, kapitel för kapitel.
– Plötsligt är det tisdag, och jag har inte tänkt på boken däremellan. Jag minns inte efter en vecka exakt vad som har hänt och var alla befinner sig. På måndagskvällarna brukar jag läsa igenom det tidigare skrivna för att låta det undermedvetna jobba under natten. Så skriver jag mig in i intrigen igen. Jag brukar ha musik på, just nu är det Haydns pianosonater – alltid samma skiva för samma kapitel.
Jonas Moström ser kriminalromaner som ett tacksamt medium för att skildra samhället, samtiden, och han tror att genrens oerhörda popularitet har att göra med att det sker så mycket otäckt och ofattbart i verkligheten.
– I böckerna blir det ändå fattbart. Här finns förklaringar, och sammanhangen blir tydliga. Det tror jag vi människor behöver. Vi lever så stressigt att vi behöver verklighetsflykt. Vi måste få koppla bort emellanåt.
Men varför gör vi det med mord och blod?
– Tja, då kanske man uppskattar sin grå vardag bättre. Jag får ibland frågan hur jag som ser så snäll ut kan skriva så otäcka böcker. Jag tycker ändå att det ska finnas ljus i mörkret även om det kanske inte finns ett direkt lyckligt slut.
Om ljuset är ett moraliskt beslut eller ett känslomässigt behov, låter han vara osagt.
– Jag intresserar mig för brottets psykologi. Brottet ställer allt på sin spets. Alla masker faller, och man blir tydlig som människa i extrema situationer. Det tycker jag är fascinerande, och här finns kanske en koppling till läkaryrket. Också där handlar det om att lösa problem, ibland om att se det som inte är uppenbart. En patient kanske söker för något som visar sig handla om något helt annat. Läkaryrket har ju en humanistisk sida; man försöker förstå människorna både som läkare och författare.
–Läkare är ett socialt yrke medan författare måste vara världens ensammaste. Men liv och död finns i båda, och jag kan tänka mig att skrivandet av kriminalromaner också kan fungera som en psykologisk ventil. Som läkare befinner du dig i ett ekorrhjul med patientflöden och administration. Det är skönt att få reflektera också som läkare.
– Utbildningen till läkare är lång och krävande, och det gör kanske att man är van vid att sitta vid sitt skrivbord och sträva på. Språkligt sett är det bäst att skriva varje dag. När jag skriver en dag i veckan förlorar jag litet i språklig spänst, som jag måste träna upp igen. Det finns ett motstånd att övervinna i början. Det kan kännas otroligt segt. Men det är inte säkert att det som går lättast att skriva blir det bästa. Det kan faktiskt vara tvärtom.
– Jag håller nu på att skriva ett utkast kapitel för kapitel, och sedan kommer det stora arbetet att skriva igen om alltsammans från A till Ö. Det är jättekul, och det intressanta är att följa personernas utveckling, deras relationer och arbete, att lära känna karaktärerna. Romanfigurer lever också ett eget liv. Det fantastiska med att skriva är att jag får upptäcka allt, skapa och omskapa världen.

I den verkliga världen sitter Jonas Moström på tunnelbanan och läser – det är där han hinner med det. Han uppskattar Håkan Nesser, Karin Alvtegen, Henning Mankell, Dennis Lehane. Ian McEwans »Lördag« är inte en deckare i traditionell mening men en bok som gjorde starkt intryck.
– Är det en väldigt bra bok blir jag sittande på tunnelbanan och åker en längre väg till jobbet.
Framåt verkar han komma i varje fall.