Följande rader kommer att avslöja några nyligen begångna fel i vården. Eftersom normala patienter inte har skadats, har inget av misstagen anmälts till HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Möjligen kan några latinkunniga och onormalt överkänsliga personer ha fått vissa obehag. Det handlar om språklig överkänslighet. Ingen instans delar idag ut språkliga varningar, och Läkaresällskapets språkkommitté har ännu inte upphöjts till ansvarsnämnd. Vården har viktigare prioriteringar.
God ambition. Mitt bestämda intryck är att man överallt, i tidskrifter, läroböcker och journaler, har ambitionen att skriva ett korrekt latin i den mån det fortfarande förekommer. Att mitt felfinneri under ett par decenniers umgänge med medicinsk terminologi kan redovisas i en eller två artiklar är ett gott betyg.
Ingen vettig människa, vare sig medicinman eller språkman, pläderar idag för att återinföra det 1907 avskaffade latinkravet för läkarstudenter. Frågan är om det någonsin varit befogat efter det att latinet för ca 200 år sedan slutat att fungera som vetenskapens kommunikationsmedel. En annan sak är att latinintresset just nu upplever en hausse, det visar tillströmningen till kurser, skolor och universitet. Latin är intressant för alla, också för medicinare. Men som obligatorium har det nog svårt att få rum i läkarnas allt större kurspensum.
De fel som nämns nedan har jag sett mer än en enstaka gång. De är hämtade från journaler och medicinska tidskrifter, ofta påpekade av läkarsekreterare.
Ileum inte samma som ilium. Först några missar som kan tolkas som stavfel. Bara en vokal skiljer ileum, ‘nedre tunntarm’, från ilium, ‘tarmben’. Det vanligaste felet är att ilium används om tarmen. I en journal skrevs till exempel iliocekalklaffen. Lindskogs »Medicinsk terminologi« förklarar ilioskopi med »endoskopisk undersökning av ileums inre«. Här har alltså en felstavning korrigerats inom samma artikel.
Femoro-, inte femuro-. Lårbenets latinska namn är som bekant femur, genitiv femoris. I sammansättningar och avledningar används alltid ordets stam, som återfinns i genitivformen. Korrekt form är alltså femoropatellarleden. Här förekommer ofta det oriktiga femuro-.
Fetus, inte foetus. Latinets ord för foster är fetus. Kanske ser foetus finare ut med sin diftong, men o:et har inget där att göra. Det latinska morfemet fe betyder ‘fruktbar’, ‘fruktsam’, och ingår i andra ord med anknytning till fruktsamhet såsom femina, ‘kvinna’ (en aspekt som dagens femininister inte så ofta påminner om), fecundus, ‘fruktsam’, felix, ‘lycklig’, och feles, ‘katt’ (vars fruktsamhet nog inte alltid upplevs som lycklig för oss).
Fel som blivit rätt. Det händer ibland att en etymologiskt felaktig form etableras. Vi kan då inte längre hålla fast vid ursprunget. Artus betyder ’trång’ på latin. Större latinska lexikon dömer ut arctus, vilket visar att denna oriktiga stavning förekom redan i antik tid. Enligt min latinska etymologiska ordbok betyder morfemet art ‘binda ihop’ och är troligen detsamma som finns i substantivet artus, articulus, ‘led’. På morfemet ar(c)t- har coar(c)tatio, ‘förträngning’, bildats. Nu tycks varianten med c helt ha slagit igenom internationellt, och jag tror tiden är kommen att betrakta den som den vedertagna medicinska termen. Inga ordböcker bör längre ge båda möjligheterna. Numera skriver vi alltså coarctatio aortae eller aortakoarktation.
Till avdelningen »vedertagna fel« kan även betoningar hänföras. I det gamla latinet hade mittstavelsen i tinnitus ett långt, betonat i. Idag betonar alla på första stavelsen.
Mer problematiskt är retina, belagt först på 1200-talet. Enligt klassisk latinsk grammatik är suffixet -in alltid långt och därför betonat. Men enligt ett stort italienskt etymologiskt lexikon (Fratelli Melita) låg betoningen redan från början på re- genom att man felaktigt associerat ordet till ett verb, retinere, ‘hålla ihop’, i stället för till rete, ‘nät’. Oavsett historien är jag är övertygad om att vi idag bör satsa på rétina, särskilt som denna betoning är engelskans.
Numerusfel. Latinet hade, liksom andra indoeuropeiska språk, tre genus, maskulinum, femininum och neutrum. Den största maskulina gruppen slutar på -us. Dessa substantiv får ändelsen -i både i genitiv singularis och i nominativ pluralis. Av pylorus, ’nedre magmun’, ser vi genitiven i Helicobacter pylori, och av ventriculus, ‘magsäck’, i ulcus ventriculi. Välbekanta pluralformer är naevi, ‘födelsemärken’, stimuli, ‘retningar’, morbilli, ‘mässling’ (pluralen syftar på de många utslagen).
En mindre grupp bland -us-orden (den 4:e deklinationen) behåller -us i både genitiv och pluralis. Hit hör manus, vars genitivform förekommer i digiti manus, ’fingrar’.
En annan vanlig term av denna typ är plexus, ’flätverk’. Istället för oförändrad pluralis har ibland den felaktiga formen plexa dykt upp. Senast jag såg den var i denna tidning nr 13/2006, sidan 1038, där vi läser :«något prominenta venösa plexa«. Ändelsen -a ger pluralis till alla neutrala ord i latinet, av vilka de vanligaste slutar på -um. Pluralen plexa förutsätter alltså en singular plexum som inte finns.
Till 4:e deklinationen hör också arcus, ‘båge’. I vintras kom ett mejl från en läkarsekreterare: »När våra läkare talar om revbensbågarna dikterar de ofta arci. Är detta korrekt pluralis?« Svaret blev givetvis att pluralformen är oförändrad, arcus. Det är lätt att förstå att läkare och andra känner behov av att tydliggöra pluralen genom en ändelse. Men ändamålet bör inte få helga medel som felaktiga latinska böjningar. Duger inte (revbens)bågar finns alltid möjligheten att försvenska termerna. Precis som vi säger en cirkus, flera cirkusar skulle det gå bra med en plexus, flera plexusar, en arkus, flera arkusar. För de flesta låter nog dessa former ännu underliga på gränsen till oseriösa, även om de är språkligt oantastliga.
En vanlig a-plural i medicinsk text gäller läkemedel, typ ett narkotikum – flera narkotika, ett sedativum – flera sedativa. Pluraländelse på ett enskilt preparat, typ ett narkotika, var ett fult fel, som numera är så gott som försvunnet. Däremot är det språkligt helt korrekt att använda pluralen som ämnesnamn. I en mening som »tullen värderade den beslagtagna narkotikan och spriten till 10 miljoner«, betecknar narkotikan, precis som spriten, ett icke räknebart ämne och behandlas då givetvis som singularis.
En annan typ av neutrala preparat har singularform på -ns och plural på -ntia, till exempel antioxidans – antioxidantia, laxans – laxantia, stimulans – stimulantia. Här kan det förefalla logiskt att som vanligt ta fram singularen genom att byta ut -a mot -um. En felaktig singularis som stimulantium har slunkit igenom några gånger, både i medicinska texter och andra, nu senast i Svenska språknämndens handbok »Språkriktighetsboken« (2005, sidan 158).
Suffixfel. Bland suffixen finns några »falska vänner«, lätta att förväxla. Virosus slutar på det latinska -osus med betydelsen ‘som innehåller’, ‘som avser’. Det försvenskas enligt reglerna till -ös som i virös. I virosis däremot finns det grekiska sjukdomssuffixet -osis, obesläktat med det förra. Försvenskningen är som bekant viros, ‘virussjukdom’. I våras rapporterade en läkarsekreterare att hennes läkare dikterade ateromatosa förändringar, och hon ville nu ha stöd för ateromatösa, vilket var lätt att ge.
Försvenskningsfel. Latinsk grammatik bestämmer fortfarande försvenskningen av många vanliga verb. Varje latinskt verb har två stammar, presensstam och supinstam. Infinitiver bildas på presensstammen, avledda substantiv på supinstammen. I infinitiven excidere, ‘avskära’, finns presensstammen cid-, medan substantivet excisio är baserat på supinstammen cis-. De försvenskade formerna excidera och excision bevarar som vanligt det latinska stambytet. Engelska verb däremot bildar oftast sina verb på supinstammen, i detta fall excise. Det skulle skapa förvirring att nu börja anglifiera de svenska verben. En form som excisera är kort sagt osvensk och felaktig. Andra exempel på stamväxlingen är abrasion – abradera, eruption – erumpera, kollaps – kollabera, kontraktion – kontrahera, prediktion – predicera (inte prediktera!). Några gånger har jag sett journaler med »kontrakterade muskler«, en onödig anglicism som inte manar till efterföljd.
Som ett olycksfall måste man betrakta abladera, trots ett tiotal belägg i Google. Klassisk förebild saknas, någon verbstam lad- existerar inte i latinet. Verbet finns inte heller i någon ordbok, vare sig svensk eller engelsk. Det är tydligen avsett att fungera som verb till ablatio(n). En språkligt godtagbar form vore ablatera, precis som relatio(n) motsvaras av relatera.