År 2006 är det 90 år sedan Karolina Widerström, Ada Nilsson, Lilly Paykull, Nanna Svartz och Andrea Andréen bildade Kvinnliga läkares permanenta kommitté. Karolina var kommitténs första ordförande. Vid denna tid fanns ett 50-tal kvinnliga läkare i Sverige. Kommitténs första viktiga fråga var den om kvinnors tillträde till statlig tjänst, som reglerades i den så kallade behörighetslagen, där paragraf 28 fastslog att det var infödde svenska män som hade rätt till tjänsterna. Med detta följde att kvinnliga läkare inte kunde skaffa sig specialistkompetens då de inte fick tjänstgöra på sjukhus. Undantag förekom, tillfälliga förordningar och vikariat gjorde att de ändå vidareutbildade sig. Några, bla Karolina Widerström, tjänstgjorde utomlands ett par år efter examen för att sedan öppna privatpraktik i Sverige. Gynekologi var en populär specialitet bland de första kvinnliga doktorerna. Det ansågs lämpligt att de därigenom på privatpraktiker kunde ägna sig åt kvinnosjukdomar och ge råd och stöd åt kvinnor.

Flera av medlemmarna i kommittén hade även tidigare drivit frågan om statliga tjänster inom Akademiskt bildade kvinnors förbund (idag Kvinnliga akademikers förening, KAF), som bildades 1904. Karolina Widerström var dessutom aktiv i rösträtts-frågan och innehade ordförandeskapet i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt 1918–21.
Vi kan idag bara föreställa oss vilka svårigheter dessa kvinnliga pionjärer stötte på och med vilka myrsteg de fick beträda institutionernas golv. Det säger nästan sig självt att de måste ha varit stridbara personer, men de vägde nog sina ord på guldvåg för att inte stöta sig med den rådande manliga dominansen. De flesta var närmast vad vi idag skulle kalla särartsfeminister; de ville behandlas som jämlikar gentemot sina manliga kolleger men inte betraktas lika. De uppvärderade kvinnliga egenskaper och betonade gärna nyttan för samhället med ett kvinnligt synsätt. De hade ett rikt socialt liv fyllt av föreningar och engagemang i frågor som inte bara rörde yrkeslivet utan kvinnans hela ställning i samhället. Karolina Widerström kom att bli mycket respekterad och hennes offentliga uttalanden var viktiga för den allmänna opinionen. I flera skildringar av henne betonas hennes finkänsliga sätt och med vilken kvinnlig framtoning hon lade fram sina åsikter. Nedan följer ett brev som Ellen Key skrev till henne:

Strand Alvastra 10/11 1919
Kära Karolina!
(…) Vilket rikt gagnande liv du har bakom dig! Hur enkelt stilla och kvinnligt du fyllt din manliga gärning. Det är nog det betydelsefullaste du gjort för kvinnosaken att du givit föredömet av denna äkta kvinnlighet; att du gjort Sveriges första kvinnliga läkare liktydig med en stilla, god, ädel personlighet.
Tack för allt sedan vintern 1876 det betyder 43 år!! Både du och jag kunde haft barnbarnsbarn om vi brukat tiden: Nu ha vi arbetet bara. Men det är även en avkomma!
Din vän Ellen Key

(Citerat ur »Förbjuden frukt på kunskapens träd, Kvinnliga akademiker under 100 år« sid 107, redaktör Britt-Marie Fridh-Haneson, Ingegerd Haglund.)

Det var kanske tack vare «det enkla och stilla« som hon kom att bli en så betydande röst för de första kvinnliga läkarna i Sverige. Hennes krav var dock inte alls enkla och stilla: sexualundervisning i skolan, kvinnlig rösträtt, moderskapspenning för ogifta mödrar, lika lön för kvinnor och män mm. Av det ovan beskrivna ska man inte dra slutsatsen att hon var anspråkslös och inte visste sitt värde, nej, självuppoffringen som en del i det kvinnliga idealet anammade hon inte. Inför en föreläsning ville hon att entréavgiften skulle höjas då »den låga avgiften är ett symptom på det intellektuella arbetets underskattande som börjat att mer och mer höra till tidens lyten«.

1925 föll så äntligen den gamla behörighetslagen, kvinnor fick tillträde till statliga tjänster, dock fortfarande med en rad undantag inom bla det militära, polisväsendet och prästämbetet.
1926 bytte kommittén namn till Kvinnliga läkares klubb för att sedan 1969 byta namn till det föreningen har idag, Sveriges kvinnliga läkares förening. 1976 blev KLF en intresseförening inom Läkarförbundet, vars stadgar slår fast att vi ska tillvarata medlemmarnas fackliga, sociala och ekonomiska intressen. KLF är medlem i den internationella organisationen MWIA, Medical Women´s International Association, sedan 1920-talet. Kvinnliga läkare i Sverige hade från start tillträde till Läkarsällskapet och Läkarförbundet.

1988 firades att det var 100 år sedan Sveriges första kvinnliga läkare, ovan nämnda Karolina Widerström, examinerades från Karolinska institutet. KLF ställde till med stor fest i Berwaldhallen i Stockholm, ca 700 kvinnliga läkare från hela landet var närvarade. I samband med detta gav man också ut Andrea Andreéns levnadsteckning av Karolina Widerström tillsammans med hennes egen skrift »Kvinnohygien II. Om de veneriska sjukdomarna och deras bekämpande«.
Året efter startades en medlemstidning. Jag kan bara spekulera i hur diskussionerna om namn fördes i styrelsen. Så här i efterhand tycker jag att de träffade helt rätt, tidningen heter självklart »Karolina«. Under 1990-talet fortsatte medlemsantalet att stiga. Vi är idag Läkarförbundets största intresseförening med ca 2500 medlemmar. Vi försöker att tillvarata medlemmarnas intressen genom att påvisa rådande skillnader mellan könen inom professionen. I samarbete med Statistiska centralbyrån gjordes en lönekartläggning 2000 där man påvisade osakliga löneskillnader. Detta har förbundet tagit till sig som en av de viktigaste frågorna att komma till rätta med. 2001 och 2005 genomfördes en jämställdhetsmärkning av länssjukhus i Sverige; styrelsen granskade jämställdhetsplaner för att sedan poängsätta sjukhusen utifrån en förutbestämd skala.
KLF har motionerat flitigt i förbundets fullmäktige. Motioner har både antagits och avslagits men alltid skapat en livlig diskussion, något som vi inom föreningen tycker är mycket positivt!

Till sist några kloka ord från en okänd (manlig) riksdagsledamot i ekonomiska utskottet, sagda på 1860-talet då man diskuterade att öppna högre läroanstalter för kvinnor i Sverige: »Ett bör kunna förutskickas som medgivet, att nämligen den kvinnliga hälften av människosläktet inte blivit av skaparen utrustad med mindre förmåga av andlig utveckling och moralisk förädling än den manliga. Frågan blir då helt enkelt den huruvida människosläktet i arbetet i intelligensens tjänst har råd att avvara alla de krafter som den ena hälften förmår ditföra.« Och svaret blir ett rungande NEJ!


Sveriges kvinnliga läkare år 1901