När jag för många år sedan undervisade medicinare i hematologi brukade jag visa bilden av Sherlock Holmes, som med enkla medel (förstoringsglaset) och med tankens skärpa löste de mest invecklade problem. Det förtjänar att påpekas att doktor Arthur Conan Doyle under sina medicinstudier i Edinburgh hade en lärare i kirurgi som hette Joseph Bell och som i flera avseenden har fått stå modell för Sherlock
Holmes-figuren. Bell hade en förmåga att redan vid den första kontakten med en patient dra snabba och långtgående slutsatser om patientens härkomst, miljö och yrke. Få litterära gestalter har blivit så kända och berömda som Sherlock Holmes. Många är de entusiastiska läsare av Conan Doyles detektivhistorier som begivit sig till Baker Street i London (gatan finns där!) för att leta efter det hus där den berömde detektiven troddes ha bott. Bilden av den skarpsinnige detektiven gav mig anledning att säga till studenterna att läkarens diagnostiska arbete är ett detektivarbete; man har en patient framför sig, man får en anamnes och gör en undersökning, kanske talar man med några anhöriga »vittnen« – förhoppningsvis kan läkaren/detektiven lösa problemet och komma fram till en diagnos, som underlag för behandling. Typiska hematologiska fall kunde ju duga som deckartitlar: »Fallet med den förstorade mjälten« eller »Flickan med den bleka hyn«.

Den här artikeln är föranledd av en fråga från Läkartidningens kulturredaktör: »Varför skriver så många läkare deckare?« För att få hjälp med mitt svar har jag vänt mig till fem framgångsrika deckarskrivande kolleger. Jag tackar dem alla för hjälp och intresse. Det skulle bli alldeles för omständligt och bryta läsandet om jag skulle upprepa deras namn efter varje citat eller upplysning – jag nöjer mig med att i en ruta ange deras namn och hoppas att de förlåter mig den anonymitet som därigenom kommer att prägla min framställning. På några ställen blir det dock alldeles naturligt att uppge vem som svarar för en viss uppgift. Jag hoppas att andra deckarskrivande läkare – det finns fler! – också har ett förlåtande sinnelag, trots att de inte kommit med här med namn eller synpunkter.
Frågan sönderfaller egentligen i två – för det första: Varför skriver läkaren skönlitteratur? och för det
andra: Varför väljer många av mina kolleger just deckaren som form? Jag använder gärna benämningen
»deckare«, som Akademiens ordlista betecknar som
»vardaglig«. Man kan säga att ordet har en negativ klang, något nedlåtande, som »kiosklitteratur«. Många läkare urskuldar sig med att de aldrig hinner läsa en bok och fortsätter: »blir det någon blir det oftast en deckare« – ytterligare en negativ värdering. Psykiatern Bennie Liljenfors, som under åren 1965–1978 skrev inte mindre än nio deckare, gömde sig bakom pseudonymer. Jag tror att det är just denna negativa laddning som gör att dagens deckarförfattare söker andra beteckningar för sina verk: »kriminalroman«, »spänningsroman«, »psykologisk thriller«, »polisroman« ja, det är ingen ände på fyndigheten när det gäller att beskriva produkten, alla dock med det gemensamt att de är långa och ohanterliga. Man har i kulturvärlden länge sett ned på deckaren som en lägre klass av litteratur, något som på senare år möjligen har ändrats till det bättre. Deckaren har mer och mer kommit att accepteras som en roman vilken som helst, som »riktig litteratur«, en tendens som förstärks av beteckningarna »spänningsroman«, »polisroman«. Ska några nämnas som mer än andra bidragit till denna utveckling är det de engelska »drottningarna« Agatha Christie (med långa erfarenheter från arbete på sjukhusapotek är hon framför allt giftmörderska), Dorothy L Sayers, som mer än någon annan (med hjälp av en verklig läkare, som helt saknade praktisk erfarenhet av läkaryrket) varierat mordmetoderna, och alldeles särskilt P D James, som fördjupat och breddat deckaren, övergivit det enkla pistolskottet, flyttat upp berättelsen ur den mörka gränden och vidgat den sociala bakgrunden. Alla har dock inte gått så långt som amerikanskan Elizabeth George, som skriver om engelska miljöer och har en högadlig detektiv som huvudperson.

Att många läkare också är författare – på deltid, inte sällan småningom på heltid – har jag tidigare diskuterat,
bl a i min bok »Litterära läkare« ( Läkartidningens förlag; 1994). Det finns många anledningar till att man skriver böcker. Den italienske författaren Primo Levi har angivit åtta bra skäl: Man skriver för att det känns nödvändigt, för att underhålla, för att lära, för att förbättra världen, för att sprida idéer, för att befria sig från ångest, för att bli berömd och för att bli rik. Han tillägger att det finns bara en riktigt dålig anledning – man skriver av vana! Då är tystnaden mer värdig.
För läkaren finns speciella förhållanden i själva yrket som kan bidra till författandet. Den amerikanske läkaren och författaren Edmund Pellegrino pekar på likheter mellan läkaren och författaren i deras yrkesutövning: »De måste båda se människan naken, utan vardagens skyddande förklädnad, måste se hennes svaghet och själviskhet, men också hennes styrka och hennes mod.«
Ulf Durling, primus inter pares bland svenska deckarförfattare, har sagt mig: »En psykiaters arbete med relationsstörningar och själsliga komplikationer måste sätta fart på fantasin – och skrivandet.« En amerikansk kirurg (Richard Selzer), nu framgångsrik författare på heltid, skriver: »Att gå rond är som att vandra i en novell.«

Men nu gäller det just deckarskrivande. Den store föregångaren som deckarförfattande läkare, sir Arthur Conan Doyle, började inte med deckare. Han hade tidigare skrivit flera berättelser från sina sjöresor och börjat på en stor historisk roman, »Micah Clarke«, innan Sherlock Holmes föddes i »En studie i rött«, som kom ut 1887.
Men mina informatörer har alla börjat direkt med att skriva just deckare och uppger flera likartade skäl. En majoritet har läst mycket deckare. Ulf Durling hade en högläsande far, vars favoriter var Charles Dickens och Agatha Christie. Han fick både skönlitteraturen och deckaren med sig redan från ungdomsåren. Alla fem låter sin första bok – och flera av de senare – utspelas i den medicinska värld i vilken de arbetar. En gemensam uppfattning är också att deckaren har en given och sluten struktur, som är lätt att arbeta med – »mordet, utredningen, upplösningen«. Ett mord kan liknas vid en strålkastare som tänds och lyser upp scenen. Man kan inte gömma sig bakom masker och fasader – se Pellegrino-citatet tidigare. Deckarens tydliga struktur gör att allt får sin förklaring, bitarna faller på plats, mördaren blir fast och slutet lyckligt (?). Sjukvårdsarbetet ger deckarförfattaren ett oändligt personarkiv att ösa ur – utan att träda någons integritet för när. Ingenstans är den sköra tråden mellan liv och död så tydlig som i sjukvården. Det blir för deckarförfattaren en naturlig ventil att skriva om denna motsättning, som aldrig kan undgå att sätta sina spår hos läkaren, både som människa och som författare.

Flera nämner författandet som en avkoppling från ett krävande arbete: »jag skriver – andra spelar golf eller seglar«. Men ventilen, som jag nyss nämnde, spelar en viktig roll, vilket också Primo Levi hade förstått. Karin Wahlberg började skriva när hon hade råkat in i en hopplös arbetssituation på sin klinik: »Negativ manlig klanbildning vet jag numera mycket om.« Skrivandet har för henne varit ett sätt att visa att man trots allt klarar sig. Genom att ge ut en bok kan man ge igen »för gammal ost« – hon använder då titeln på Ulf Durlings prisbelönta debutroman »Gammal ost«.
Både Karin Wahlberg och Åsa Nilsonne har i sina böcker pekat på likheten mellan sjukvårdsarbetet och polisarbetet, närmast vad gäller den sociala strukturen och den hårda pressen i de båda yrkena, som »arbetar med människors tillkortakommanden«. Intressant är att de gjorde det helt oberoende av varandra, de var vid den tiden inte ens bekanta. Åsa kallade den bok där hon gör denna jämförelse mellan polis och sjukvård för »Kyskhetsbältet« – själva arbetssituationen var så pressande att den verkade som ett kyskhetsbälte, de inblandade orkade helt enkelt inte med sex.
Alla mina »vittnen« anser att deras bakgrund i läkekonst och sjukvård betyder mycket för deras deckarskrivande. Det bestyrks av en titt på deras debutromaner: Ulf Durlings »Gammal ost« bygger på en biverkning av ett läkemedel som inte finns kvar längre. Åsa Nilsonnes »Tunnare än blod« bygger på ett akut dödsfall på psykiatriska polikliniken. Karin Wahlbergs »Sista jouren« utspelas på en kirurgklinik. Per Källéns »Skendöd« har ett medicinskt fenomen som bakgrund. Jonas Moströms »Dödens pendel« har läkare i huvudrollen och ett i boken genomgående EKG, och den utspelas på sjukhus. Många fortsätter i sjukhusvärlden, även om det tycks finnas en tendens att ju mer erfaren man blir som deckarförfattare, desto längre kan man avlägsna sig från sin egen miljö.

Ger nu mina funderingar svar på frågan varför så många läkare skriver deckare? Knappast! Lord Peter Wimseys farbror, Paul Austin Delagardie, erkänner i en biografisk inledning, som i något varierad form förekommer i flera av Dorothy L Sayers’ deckare: »Att bli publicerad är varje mans högsta dröm!« Men jag tror inte, om man bortser från den akademiska delen av läkarkåren, där satsen gäller i alltför hög grad, att den kan tillämpas på den svenske läkaren i allmänhet. Flera av Primo Levis orsaker till att man skriver gäller för mina informatörer, men har egentligen ingenting att göra med att skribenten är läkare.
Edmund Pellegrinos tanke om likheten mellan en läkare och en författare ger en bra förklaring till varför så många läkare också är författare. Kan man dra någon slutsats om deckarskrivandet av det jag kåserat kring skulle det vara att sjukhusvärlden, människan och sjukdomen, livet och döden, som hör till läkarens vardag, är en outsinlig källa att ösa ur.
De gamla grekerna ansåg att ingen dag fick förflyta utan konstnärligt arbete (»Nulla dies sine linea«). För den som smittats av skrivandets glädje blir författandet lätt till ett »måste« – ett egendomligt »måste«, som skänker frihet från ångest och ger avkoppling. Lär sig så läkaren/författaren att använda deckarens slutna struktur och utnyttja sin bakgrund i sjukvården blir resultatet ofta gott. Några författare blir kända, några till och med berömda och någon enstaka dessutom rik!

Följande läkare har givit mig synpunkter på läkaren som deckarförfattare:
Ulf Durling, nyss pensionerad psykiater
Per Källén, invärtesmedicinare
Jonas Moström, allmänläkare
Åsa Nilsonne, psykiater och psykoterapeut
Karin Wahlberg, kvinnoläkare.