Nils Rosén, adlad von Rosenstein 1762, föddes i februari 1706 som andra barnet i en syskonskara på nio barn. Fadern, en tidigare armékaplan, var kyrkoherde i Västergötland. Den unge Rosén växte upp under det stora nordiska kriget, då rikets alla resurser utnyttjades för att tillgodose krigsansträngningarna. Kultur och vetenskap försummades. Roséns liv har skildrats utförligt i en bok av Irene Sjögren [1], vilken har recenserats i Läkartidningen av N E Landell [2]. I denna artikel skall jag kortfattat kommentera Roséns betydelse för medicinsk vetenskap och svensk hälso- och sjukvård.

Redan vid 14 års ålder skrevs Rosén in vid den teologiska fakulteten vid Lunds universitet. Eftersom hans håg dock stod till läkaryrket övergick han i hemlighet till den medicinska fakulteten efter två år. 1724 flyttade han till det då mer prestigefyllda universitetet i Uppsala, där han 1728, vid 22 års ålder, avlade ett enkelt disputationsprov. Med stöd av betydelsefulla gynnare och som mentor till den unge baronen Posse genomförde Rosén en omfattande europeisk resa, under vilken 24 välkända universitet besöktes. Rosén torde ha varit mest imponerad av Leyden, där Linné sammanställde sitt revolutionerande verk »Systema Naturae« några år senare. Rosén fick dock nöja sig med att 1730 disputera vid lärosätet i det närbelägna Harderwijk. Hans avhandling om sjukjournalens betydelse var betydelsefull då detta område varit försummat.
Inom ett år efter återkomsten till Sverige utnämndes Rosén till adjunkt i medicin vid Uppsala universitet, där också Linné anställdes 1735. Från denna tid och omkring femtio år framåt var Uppsala universitet internationellt känt för sin stora vetenskapliga aktivitet. Bland framstående vetenskapsmän som var verksamma där kan förutom Rosén och Linné nämnas O Rudbeck, som upptäckte lymfkärlen, astronomerna A Celsius och P Wargentin, matematikern S Klingenstierna och kemisterna T Bergman, A Cronstedt, C W Scheele och J E Wallerius.
Som universitetsadjunkt förnyade Rosén den svenska medicinska undervisningen. Han följde det iatromekaniska synsättet, enligt vilket den mänskliga kroppen betraktades som en maskin med rör, taljor, hävstänger och kuggar, ett betraktelsesätt som dock kombinerades med vissa iatrokemiska synpunkter. Diffusa läror, som humoralpatologin, angående vikten av balans mellan olika vätskor, utmönstrades. Olika sjukdomstillstånd skulle behandlas rationellt och mot bakgrund av uppkomstsätt och symtombild.
Redan 1735 utnämndes Rosén till arkiater, dvs livmedikus, en befattning som han bibehöll till sin död.
Under adjunkttiden publicerade han 1738 en lärobok i anatomi med titeln »Compendium anatomicum«. Den är illustrerad med välutförda kopparstick. Det av skelettet hos ett två år gammalt barn tyder på ett då sällsynt sinne för proportioner [3].
Då professuren i medicin och botanik blev ledig 1740, efter Olof Rudbecks avgång, utnämndes Rosén till dennes efterträdare. Några år senare besattes den andra professuren vid medicinska fakulteten med Linné. Linné och Rosén bytte därefter professurer.
Fyrtiosex av Roséns elever avlade disputationsprov, som kunde bestå av någon fallbeskrivning eller en tämligen enkel epidemiologisk undersökning. Han hade dock flera kända elever såsom Olof af Acrel, Peter Johan Bergius, Abraham Bäck och David Schulzenheim. Flera av dem gjorde vetenskapliga insatser. Således visade Bergius att bröstmjölk innehåller en värmekänslig faktor som skyddar mot förruttnelse, vilket torde vara den första iakttagelse som tyder på att färsk bröstmjölk innehåller immunologiska skyddsfaktorer.

Under frihetstiden, som följde på freden 1721, skulle den svenska ekonomin repareras med hjälp av en lönsam produktion enligt merkantilismens principer. Arbetskraften skulle vara frisk men fattig, för att ha låga löneanspråk. Vetenskapliga och tekniska framsteg skulle göra det möjligt att producera nyttovaror av hög kvalitet. För att befordra denna utveckling instiftade tio personer Kungliga Vetenskapsakademien 1739. Linné blev akademiens preses och hattpartiets ordförande, A von Höpken, dess sekreterare, och med stöd av kung Adolf Fredrik utsågs Rosén till ledamot tre månader efter Akademiens grundande [4].
Astronomen P W Wargentin, som övertog sekreterarbefattningen i Akademien i slutet av 1740-talet, insåg vikten av att förbättra tillgången på frisk arbetskraft. Som underlag för att nå detta mål insamlade han från och med 1751 olika vitalstatistiska uppgifter, såsom födelsetal, spädbarnsdödlighet, förväntad livslängd vid födelsen och befolkningsutvecklingen. Eftersom 30 procent av alla levande födda barn befanns avlida före vuxen ålder insåg han att förbättrad barnhälsa skulle öka tillgången på arbetskraft. Inom Vetenskapsakademien väcktes den geniala tanken att hälsoupplysning skulle spridas i den i hela riket distribuerade almanackan som Akademien 1747 fått privilegiet att publicera. Till följd av Roséns välkända förmåga inom förebyggande hälsovård fick han uppdraget att fullfölja Akademiens planer. Redan i 1753 års almanacka ingår en artikel av Rosén, i vilken han lämnar råd om skötseln av förstoppade ammade barn. Året därefter lämnar han råd om lämplig uppfödning av barn och om hur diarré och andra sjukdomstillstånd skall behandlas. Rosén framhåller att alla barn bör ammas de första 18 månaderna. Han skriver dock att mjölken kan vara så giftig om en amma ogillar att ge di att barnet kan få kolik.

Roséns artiklar i de årliga almanackorna uppskattades av allmänheten och läkare. Efter att ha bearbetats publicerades de därför i bokform 1764 med titeln »Underrättelser om barnsjukdomar och deras botemedel«. Den 400 sidor långa boken innehåller 28 kapitel, som behandlar såväl allmän hälsovård som symtom och behandling av olika sjukliga tillstånd. Vissa områden har fått stort utrymme, såsom det om smittkoppor och hur denna sjukdom kan förebyggas genom inokulation samt det om hur veneriska sjukdomar kan överföras från vårdare till barn. Rosén hade stor förståelse för miljöns betydelse för sjukdomars spridning och förlopp. Han hade också god förmåga att kompilera andra författares slutsatser. Som följd av den, för den tiden, goda kvaliteten i Rosén von Rosensteins lärobok uppskattades den inte bara i vårt land utan också i andra länder. Den översattes till sex olika språk, och i Tyskland, Frankrike, Italien och Österrike gavs den ut i flera upplagor. I Sverige trycktes fyra upplagor, varav den sista 1851, och i Tyskland i sex upplagor, den sista 1798. Den engelska upplagan, som utkom 1776, översattes av Linné-lärjungen Spaarman under dennes resa med kapten Cook till Söderhavet. Av bibliofilt skäl gavs den ut i nytryck 1977 [5].
Rosén von Rosenstein stod på höjden av sin bana då den första upplagan av hans lärobok publicerades. Han dekorerades med Nordstierneorden, som synes på kopparsticket till vänster. Redan 1757 lämnade han professuren i Uppsala, eftersom läkaruppdragen vid det »Kongliga Hofvet« och bland priviligierade stockholmare blev alltför tidsödande. Även därefter spelade han en framträdande roll inom sjukvården. Han fortsatte sina vetenskapliga undersökningar, bland vilka de rörande möjligheten av att förebygga smittkoppor med hjälp av variolisation var särskilt omfattande. Inympningen kunde dock leda till fulminant smittkoppssjukdom om smittämnet inte blivit tillräckligt försvagat. Detta fick Rosén själv uppleva, då hans 4-åriga dotter och 10-åriga fosterdotter avled efter en av honom utförd variolisation. Trots denna tragiska händelse vågade Rosén ympa kronprinsen, sedermera Gustav III, med torkat smittkoppssekret. Intresset för variolisation upphörde dock helt tjugo år efter Roséns död i och med att Jenner upptäckte en säker metod för ympning mot smittkoppor.
Otvivelaktigt gjorde Rosén stora insatser i sin undervisning och i sina förslag till olika hygieniska skyddsåtgärder. En analys av de vitalstatistiska data som belyser hälsoläget tyder dock inte på några mer påtagliga resultat av Roséns insatser. Under de 40 år som följde efter 1751 ökade den förväntade livslängden vid födelse med två år för män och kvinnor. Spädbarnsdödligheten var lika hög 1810 som sextio år dessförinnan (se Tabell). Först efter 1830 inträdde en statistiskt säkerställd sänkning av spädbarnsdödligheten [6]. En analys av orsaken till att Roséns insatser inte avspeglats i några omedelbara vitalstatistiska förbättringar bör kunna ge synpunkter på hur hälsobistånd till fattiga länder bör utnyttjas. Den allmänna skolplikten, som infördes under 1840-talet, torde ha varit av större betydelse för folkhälsan än Roséns råd i almanackan.

Då Rosén von Rosenstein avled 1773 höll hans elev, David von Schulzenheim, ett åminnelsetal i Kungliga Vetenskapsakademien, vilket trycktes i Akademiens Förhandlingar. Talet inleds på ett storslaget sätt med meningen »De eldigaste snillen framalstrades i vår kalla nord, såsom Polhem, Celsius, Klingenstierna, Linné och Rosén« [7]. Rosén von Rosenstein gravsattes i Uppsala Domkyrka, den tidens svenska Pantheon. Ännu under första delen av 1900-talet var dock hans namn känt till följd av Roséns populära hostdämpande opiumdroppar.
I modern tid har Rosén von Rosenstein firats ett flertal gånger vid Uppsala universitet. År 1964, 200 år efter publiceringen av hans lärobok, belystes hans gärning i ett symposium i Uppsala [8]. Den då inrättade Rosénmedaljen, som delas ut vart fjärde år, tilldelades då de bemärkta pediatrikerna A Fanconi, C Janeway, A Wallgren och A Ylppö. Ännu ett symposium till Roséns ära hölls i februari 2006 i åminnelse av hans födelse för 300 år sedan.
I och med att Roséns vetenskapliga kolleger försvann, i och med att Scheele som den siste avled, försjönk Uppsala universitet i inaktivitet och tankeförvirring. Den dåvarande kungen, Gustav III, var inte särskilt intresserad av naturvetenskaperna. Istället månade han om de sköna konsterna, som han gynnade genom att instifta Svenska Akademien samt Konst- och Vitterhetsakademierna. Medicinen förföll. Roséns krav på dokumentation av symtom och sjukdomsförlopp samt rationell behandling ersattes av metafysiska spekulationer som vilade på diffusa tankar om ett samband mellan själens plasma och människokroppens funktioner; tankegångar, som var särskilt inflytelserika under romantiken. Wien-läkaren Mesmers läror angående animal magnetism rönte då stor tilltro. Israel Hwasser var den mest kände representanten i gruppen av Uppsala-professorer som predikade naturfilosofiska läror. Förhållandena var så pass bedrövliga att Berzelius föreslog att Uppsala universitet skulle flyttas till Stockholm. Först under 1800-talets sista decennier återtog det samma stora anseende som under Linnés, Roséns och Scheeles dagar.


Nils Rosén von Rosenstein. Kopparstick från tiden då han stod på höjden av makt och berömmelse.



Spädbarnsdödligheten i Svenska riket mellan 1751 och 1965. Spädbarnsödligheten (heldragen linje) och födelsetalet (prickad linje). Spädbarnsdödligheten sjönk inte signifikant förrän i början av 1800-talet. Födelsetalet sjönk långsamt mellan 1751 och 1880 för att därefter sjunka brant.



Compendium Anatomicum, Kopparstick av ett helt barnskelett och vissa skelettdelar i Roséns »Compendium Anatomicum« från 1738.