Prosopagnosi, ansiktsblindhet, är ett psykosocialt krävande handikapp. Det kan uppstå vid neurologisk skada, som beskrivs i Oliver Sacks´ »Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt«. Patienten där var inte bara oförmögen att känna igen ansikten, utan också oförmögen att tänka sig eller minnas några ansikten – han hade förlorat själva föreställningen om ett ansikte. Sacks är själv kongenitalt gravt ansiktsblind.
Görel Kristina Näslund har träffat och intervjuat honom och ett 60-tal andra personer med olika grad av denna neurologiska funktionsnedsättning. Hon har egen erfarenhet, då hon själv har en släng av ansiktsblindhet. Åkomman är svår att kvantitativt diagnostisera, och det finns inte mycket skrivet eller utforskat med tanke på hur vanlig den är. 2 procent lär vara drabbade, och den ärvs vidare. Ofta förekommer samstörningar: höger–vänsterförvirring, dyslexi, färgblindhet och dålig orienteringsförmåga. Vid autism och Aspergers syndrom är ansiktsblindhet vanlig.
Bara läsningen om allt tricksande man får hitta på och ta till när den mest välbekante inte känns igen är tröttande.
Och så enkla insatser som är till hjälp om man bara visste och förstod!
De drabbade förstår ofta inte själva, förrän de möter andra som kan berätta. De har trott att de har haft svårt för sig, och inte vetat hur de ska handskas med problemet. Inte vågat berätta.
Hade Aleksandr Solzjenitsyn kunnat ge besked om huruvida han träffat Raoul Wallenberg i Gulag om han inte hade varit ansiktsblind? Och om den som frågat vetat och inte fokuserat på bilden av ansiktet, utan på andra kännetecken, hade resultatet kanske blivit annorlunda. Prosopagnostiker kan vara goda vittnen genom sina iakttagelser av detaljer.
Görel Kristina Näslund är författare, legitimerad psykolog och medicine doktor. Hon är beläst och rasande kreativ i sitt skrivande. Exempel på tidigare böcker i hennes rikliga produktion är »Borderline personlighetsstörning« och »Lär känna psykopaten«. Hennes böcker väcker tankar och vidgar omdömet, så att vi bättre kan se människan.
