Med stora förväntningar började jag läsa »En läkares samvete« av min »äldrekursare« vid Uppsala universitet, Lars H Gustafsson, och hade först kanske hoppats att finna ännu mer av minnen/frågor från den gemensamma studietiden.
Boken, som är väl lämpad att använda i etikundervisning inom läkarprogrammen, är indelad i tre delar. En inledande genomgång om vad samvete är ur ett språkligt och historiskt perspektiv mynnar ut i en diskussion om barnuppfostrans konsekvenser vad gäller samvetet. Författaren skildrar en polarisering mellan ett auktoritärt förhållningssätt/samvete och ett humanistiskt förhållningssätt/samvete och tar avstånd från dagens »Supernanny-metoder«, men kan inte riktigt konkretisera motpolen .

I den första delen av boken sätts samvetet in i den personliga etikens tjänst, med exempel ur författarens ingående dagboksanteckningar under den tid han kämpade för vapenfri militärtjänst.
Den andra delen tar upp yrkesetiken,
bl a maktperspektivet på läkaryrket. De flesta exemplen i boken är tagna från barnens värld, problem som författaren såsom barnläkare är väl förtrogen med från såväl Sverige som krigsområden. Han beskriver det dilemma han upplever mellan de vuxnas och barnets rätt.
Den tredje delen tar upp vårt ansvar som läkare och privatpersoner att vara »visselpipor«, med utgångspunkt i de apatiska barnens utvisningshot. Frågan är nog så aktuell att diskutera efter artiklar i Läkartidningen om hur »visselblåsande« bör »regleras«.

Den här boken bör läsas för att diskuteras inte bara i studentgrupper utan lika gärna i personalrummet eller i vännernas lag. Att även jag påverkats av Dag Hammarskjölds »Vägmärken«, av Martin Buber och av makarna Rosenbergs död kanske inte enbart beror på att vi varit samtida: Vi bär alla med oss minnen och smärtsamma erfarenheter (i sin läkarroll är man ofta väldigt ensam) som, genom att belysas på det sätt som Lars H gör i sin bok, kan ge oss ökad förståelse för problemen och för varandra. Ett avslutande citat som jag tagit till mig: »För mig har det tagit många år att förstå att det enda som blir kvar som meningsfullt i livet är verkliga möten med andra människor, att sådana möten inte är flera än att vart och ett måste vårdas ömt, att varje möte med en annan människa kan vara eller bli ett viktigt möte.«