Natten efter skolans slut i juni tar Henrik, 17 år, sitt liv. Detta är utgångspunkten för Olle Larsons roman »Henrik«. Henrik är yngst av fyra bröder. Berättarjaget är Henriks pappa, som är läkare. Mamman är biolog.
Hela familjen reste under barnens uppväxttid till olika platser i världen, var under perioder bosatta i Australien, i Kuwait, i Papua Nya Guinea samt på några ställen i Sverige. Fadern tjänstgjorde som läkare medan barnen oftast gick i skolor på familjens olika vistelseorter.
Då familjen åter var etablerad på en ort i Sverige, begick Henrik självmord genom att inta en ansenlig mängd klorokin – ett malariamedel som barnen tidigare fått med sig för att ta under några veckor när de återvänt till Sverige efter en utlandsvistelse.

På ett avskedsbrev stod det kort: »Förlåt att jag gjorde er så besvikna. Henrik.« På hans skrivbord låg två böcker, varav den ena var »The catcher in the rye« (»Räddaren i nöden« på svenska) av J D Salinger – en klassisk pojkskildring i vilken man kan skönja vissa paralleller med Henrik och hans skolsituation. I betyget, som också låg på Henriks skrivbord, fanns ett streck för Teknisk ritning med »150 timmars oredovisad frånvaro«. Familjen fick aldrig någon signal från skolan angående detta. Under en period blev därför skolan hatobjektet från Henriks bröders sida.
Pappan hade efter Henriks död läst sonens sista skoluppsats, som avslutades med följande ord: »Ibland måste man kanske vistas 40 dagar i öknen eller åtminstone ta ett steg åt sidan för att verkligen kunna se horisonten också.«
Pappan följer detta råd, styrkt av sin hustru. Han åker något år efter sonens suicid ut till »öknen«, med motivet att komma bort ett tag. Han vill dessutom testa ett nytt land, Saudiarabien, och också skriva om Henrik.

Bokomslagets insida upplyser om författarens tidigare tjänstgöringar som läkare på olika orter, vilka tycks vara samma orter som beskrivs i romanen. Därför, och också av hur boken i övrigt är skriven, sluter jag mig till att berättelsen måste ha en självbiografisk upprinnelse även om en del kan vara omkastat och omarbetat.
Författaren beskriver på ett trovärdigt och inkännande sätt det känslomässiga kaos som pappan och även den övriga familjen hamnar i, förutom sorg också självanklagelser, svek-, skam- och skuldkänslor, efter Henriks suicid. Faderns skam mer än de andras. Familjen sökte varken präst eller psykolog.
Sonens suicid aktualiserar också minnen hos pappan, som förlusten av en nära vän och läkarkollega flera år tidigare.
Vid en läkarmiddag något år efter Henriks suicid säger någon: »Man ska inte flytta på sig, man ska tänka på sig och sina barn och på en stabil miljö, få vänner för livet, det är det, som ger trygghet i tillvaron.« Pappan tiger men reagerar med invärtes ilska och undrar om de sitter och moraliserar över honom.

Pappan försöker hitta olika förklaringar till det som hänt, bland annat utifrån familjens utlandsvistelser. De främmande miljöerna och deras invånare är utförligt skildrade med inslag av humor. En invändning jag har är att dessa skildringar, med tanke på bokens tema, ibland känns något perifera och tar för stort utrymme.
Bilden av Henrik är något otydlig. Han är intresserad av bland annat musik och böcker. Pappan tycker att Henrik i slutet av sitt liv förändrades och alltmer slöt sig inom sig själv.
Henrik hade rätt i det han skrev i sin sista uppsats. Pappan säger nämligen att efter vistelsen i öknen har hans egen skuld, sorg och bitterhet runnit undan, men vad blir sedan kvar? Det vet han inte säkert.
Vid första genomläsningen hade jag något svårt att alltid skilja ut vad som är nutid (pappans resa ut till öknen efter sonens självmord) och dåtid (berättelserna om familjens tidigare utlandsvistelser). Detta ger en viss splittring i framställningen. Boken har ett livfullt språk med poetiska inslag.

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera läkarkåren att läsa denna roman, i vilken en far, som också är läkare, beskriver sina känslomässiga reaktioner och tankar efter sin yngste sons självmord.