Harvey Cushing befann sig i medelpunkten och kom att på ett avgörande sätt bidra till neurokirurgins utveckling i början av 1900-talet. Han var också en av de första kirurgiska företrädarna med internationell ryktbarhet som kom fram med den amerikanska medicinens starka utveckling för 100 år sedan.

Författaren av denna biografi, Michael Bliss, har tidigare skrivit en utmärkt biografi om Osler (»William Osler. A life in medicine«. Oxford University Press; 1999) och har nu utkommit med en kirurgisk motsvarighet: »Harvey Cushing. A life in surgery«. En lyckad och logisk kombination, eftersom Osler var en av Cushings mentorer och Cushing skrev en monumental biografi (2 volymer, 1400 sidor!) om sin akademiske mentor och andlige fader. Cushing fick Pulitzerpriset 1926 för biografin om Osler.

Boken om Cushing är välskriven och beskriver en intressant period i medicinhistorien. Cushing tecknas av Bliss som en komplex natur. Han kunde vara charmerande eller självisk, ytterst krävande mot kolleger och studenter men inkännande gentemot sina patienter. Han beskrivs också socialt som puritan och konservativ men yrkesmässigt som en nytänkare, utan att för den skull vara särskilt innovativ. Han beskrivs ibland som kompromisslös i sitt sökande efter kunskap, och han efterfrågade sällan samtycke vare sig det gällde en operation eller obduktion. Han var inte främmande för att använda sina egna personliga tillgångar för att övertyga en präst eller begravningsentreprenör om vikten av en postmortal undersökning.

Biografin täcker hela Cushings levnadsbana, den samtidiga medicinska utvecklingen i USA och i synnerhet neurokirurgins avknoppning från kirurgin till en egen specialitet. Kanske är de tidiga åren och det avsnitt som behandlar Cushings sociala liv mindre intressanta för en svensk läsekrets. Desto mera intressanta avsnitt är däremot Cushings krigskirurgiska verksamhet på ett franskt militärsjukhus under 1:a världskriget och hans strävanden att utveckla neurokirurgin.
En känsloladdad episod under 1:a världskriget uppstod då William Oslers ende son Revere, som Cushing sett växa upp, hade ådragit sig livshotande skador på ett slagfält i närheten av den plats där Cushing var verksam. Cushing blev tillkallad och vid midnatt stod fyra av Amerikas mest framstående kirurger (Cushing, George Crile, William Darroch och George Brewer) vid operationsbordet på en militärförläggning i Frankrike för att rädda den 21-årige Reveres liv; en fruktlös kamp som varade hela natten, och Cushing själv fick telegrafera till sin vän Osler om den katastrofala händelsen.

Bliss´ biografi kommer sannolikt att framstå som den slutliga och bästa biografin om Cushing och hans gärning. Den är klart läsbar för inte bara neuro-kirurger och kirurger utan även för läsare med ett medicinhistoriskt intresse.