År 2007 kommer 300-årsminnet av Linnés födelse att firas stort. Hans resor i Sverige och till Holland är väl kända men det var hans »apostlar« som gjorde de riktiga långresorna över världen. Det var totalt ett 20-tal unga män som mer eller mindre på uppdrag av den store Linné begav sig till Mellanöstern, Afrika, Fjärran Östern eller runt jorden för att samla växter och djur och erfarenheter. Åtta av de 20 dog på vägen.
En av dessa apostlar var Carl Peter Thunberg (1743 –1828). Han var botaniker och enligt tidens sed också läkare, dock praktiserande sådan endast under sin långa utlandsresa. Denna varade i nio år (1770–1779) och gick över Köpenhamn, Amsterdam, Paris, Sydafrika, Java, Japan, Ceylon, London – och hem! Han samlade in enorma mängder material, som han sände hem successivt. Han var mycket flitig och systematisk och därmed verkande i Linnés anda.
Han har skrivit en utförlig redogörelse, »Resa till Europa, Afrika, Asia, förrättad åren 1770–1779«, utgiven 1788 och tillägnad Gustav III i oerhört underdåniga ordalag med förhoppning »att Eders Kongl Majestät någon stund lättad ifrån en tung och besvärlig Regerings börda« ska värdigas ta del av berättelsen [1].
Han påpekar inledningsvis att det redan finns reseberättelser i en stor mängd men tillägger strängt att dessa innehåller mera »löjliga och ofta osmakliga underligheter« än »nyttigheter, gagneliga uppgifter och enkla och säkra sanningar«.
Färden Amsterdam–Kapstaden tog tre och en halv månad ombord på ostindiefararen »Schoonzigt« med svenske kaptenen Rondewatz vid rodret. Tre andra fartyg fanns med i konvojen. Besättningen bestod förutom officerarna av drygt 100 matroser och 200–300 soldater. För alla dessa tjänstgjorde Thunberg som »skeppskirurg« men folket var i dåligt skick, och 115 man dog på vägen, varav tio man redan innan man startat [1].
På de tre andra fartygen i konvojen dog inte mindre än 158, 230 respektive 113 man.
De hygieniska förhållandena liksom mathållningen ombord måste ha varit mycket undermåliga, så också passagerarnas fysik och motståndskraft. Thunberg hade säkert inte stora möjligheter – eller kunskaper! –lll att bedriva rationell sjukvård ombord.
»De sjukdomar som mest förekom på skeppen var fläckfeber, elaka rötfebrar, katarralfebrar, rosen, skörbjugg, ulcera, bölder, hosta, diarré, dysenteri, syfilis.« När man passerat »linjen«, dvs ekvatorn, var hettan stark och »skörbjuggen började mer och mer ta överhand«, vattnet ruttnade och började anta en vämjelig liklukt (sic!) samt fyllas med maskar« [1, 2].
Man kände dock redan då till att bla citron var bra profylax, men användningen hade svårt att slå igenom. Den berömde kapten Cook, som bl a fraktade David Solander och Anders Sparrman, två av de övriga apostlarna, hade dock förständigat ett regelbundet intagande av malt och öl för att hålla skörbjuggen borta [3].
En ovanlig »Händelse«, som hade kunna sluta med stor katastrof, inträffade strax efter avfärden från Amsterdam. Detta beskrivs livligt av Thunberg i brev till Vetenskapsakademien, ivägsänt efter ankomsten till Kapstaden [4].
»Den 4:e januari 1772 bakades om aftonen pannkakor ombord. Skeppsprästen som ofta besörjer om vad varje dag skall ätas« hade av misstag givit kocken en bunke med mjöl och en bunke med blyvitt, det senare ur en kruka »som ej röjde sig för honom med sin tyngd. Pannkakorna var tunna men såg f ö vita ut« och »så torra som om däri ej varit en enda smörbit. Kocken som misstänktes hafva illa bakat dem och sparat smöret inkallades och fick bannor.«
En pannkaka åts dock av varje däcksofficer. Det smakade litet sötaktigt men ej oangenämt. Inalles åt 20 personer av dem.
Förgiftningseffekten kom omgående. »Somliga kräktes därav strax, andra under natten och dagen efter.« »De som fingo kräkas samma afton blevo materien kvitte och voro sedan friska.«
Men »ingen var starkare plågad än jag och skeppsprästen« – de hade tagit åt sig först och hade ätit de översta pannkakorna tillverkade av (den »blytunga«) bottensatsen. Thunberg kräktes 30–40 gånger första dygnet, fick svår kolik, svullet tandkött, seg saliv, inflammerade ögon (efter en vecka), »tårarna flöto och vore skarpa och frätande«. Han fick öronvärk, fortsatte att kräkas, fick ledvärk, kunde med möda gå. Först efter tre veckor var han någorlunda återhämtad.
Skeppsprästen sjuknade på motsvarande sätt liksom soldaternas kommendant. Underkocken blev dessutom av sin kolik »nästan ursinnig och ville sticka sig buken upp«, fick dock lindring efter att man »öppnat ådern«.
Den beskrivna bilden stämmer helt överens med den vid akut blyförgiftning och är känd sedan 400-talet f Kr. Blyvitt – basiskt blykarbonat – har använts av konstnärer i oljefärg, av målare för väggmålning, som ansiktspuder, för hårfärgning, som adstringerande salva – allt med risk för kronisk blyförgiftning [5].
Pannkaksförgiftningen hade kunnat sluta i katastrof för fartyget om både doktor och präst och alla 20 skeppsofficerarna hade gått hädan. Så blev nu lyckligtvis inte fallet. De två tredjedelar av besättningen som överlevde resan tillfrisknade snart efter ankomsten till Kap [6].
Thunberg stannade i Sydafrika i tre år, gjorde omfattande resor inåt landet, kartlade och insamlade mängder med växter och djur, som han sände hem, samt gjorde en del observationer av hottentotterna och också av de holländska inbyggarna som var etablerade på sina farmer. Det är som att läsa om apartheidtiden!
Han lyckades märkligt nog klara sig från sjukdom och överfall. Han ger goda råd om hur man ska bete sig om man möter ett lejon: »stå stilla och stirra lejonet stint i ögonen, aldrig springa undan. Ligger lejonet stilla och ej rör stjerten kan man vara säker men veftar det stjerten är det hungrigt och då är det farligt. Men – ett lejon griper hellre en hottentott eller en slav än en kristen …« [1].
Till liknande och till hans medicinska observationer finns det anledning att återkomma.
Åtta av det 20-tal apostlar som Linné sände ut med tämligen specifika instruktioner dog under sina färder i olika sjukdomar – inte så märkligt med tanke på vad de exponerades för [2]. Se faktaruta.
De torde ha utgjort en elit och var »väl tränade, begåvade och vakna« och stöddes ekonomiskt bl a av Vetenskapssocieteten, Vetenskapsakademien, Riddarhuset, myndigheter, hovet och Riksdagen [2].
Alla utom den sistnämnde hann sända hem stora mängder frön och växter, Linné till ytterligare ära och berömmelse.
Linnéapostlarnas resor. Korsen anger platserna där sju av dem dog. Foto: Ur Tord Wallström. Svenska upptäckare. Bokförlaget Trevi; 1982
