Den höga sjukfrånvaron i Sverige har många orsaker. I debatten har man lyft fram medicinska, ekonomiska, geografiska, ideologiska, politiska, attitydrelaterade, genusrelaterade och etniska aspekter. Upmark och Edlund vill med denna antologi närmare belysa orsakerna. Tio forskare har bidragit; tre är läkare, en sjukgymnast, övriga är knutna till Försäkringskassan eller institutioner som arbetar med frågorna. Alla ingår i forskarnätverket IPID.

Arrelöv analyserar hur läkares sjukskrivningsbeslut kommer till. Hon redovisar kritik som förts fram (dålig kunskap om arbetslivets krav, dålig utbildning i försäkringsmedicin, slentrianmässighet mm). Hon håller särskilt fram motsättningen mellan lagens krav på att en påvisad sjukdom eller skada har orsakat den nedsatta arbetsförmågan och dagens verklighet, där allt fler blir sjukskrivna för besvär som inte kan verifieras. Det har visats att läkaren i slutändan är benägen att se sig som patientens ombud gentemot välfärdssystemet snarare än som samhällets representant, som följer lagar och riktlinjer. Arrelöv anser att läkarnas sjukskrivningspraxis kan bli bättre genom utbildning och beslutsstöd.

Edlund analyserar Försäkringskassans svårigheter att ge en rehabilitering som leder till återgång i arbete, i synnerhet när det gäller att få den sjukskrivne att acceptera ett helt annat arbete. Många patienter betraktar sjukförsäkringen som en »yrkesförsäkring«.

Kaiser, en erfaren distrikts- och försäkringsläkare, undrar över hur sällan patienter anger problem på arbetet som huvudorsak till att de mår dåligt, och i stället anger faktorer utanför arbetslivet. Han menar att dagens rehabilitering har en överdriven fokusering på arbetslivet. Två andra artiklar tar också upp orsaker vid sidan av arbetslivet. Upmark pekar på alkoholproblem som dold orsak till betydande – och ökande – sjukfrånvaro. Östlund anlägger genus- och lekmannaperspektiv på kvinnors ökande sjukfrånvaro och framhåller att kvinnors situation vid sidan av arbetslivet behöver lyftas fram om rehabilitering skall lyckas.

Löfvander är distriktsläkare i Rinkeby, som har landets högsta ohälsotal (men låg arbetslöshet). Antalet förtidspensionerade (som det hette förr) ökar dramatiskt från 45-årsåldern, ofta på grund av sk kronisk icke-malign smärta. Löfvander har följt en grupp patienter och kartlagt faktorer som påverkat behandlingsresultaten. En negativ faktor var att ha varit sjukskriven i tre månader eller mer. Löfvander arbetar med en transkulturell metod för rehabilitering som ger förhållandevis goda resultat, framför allt hos dem som inte varit sjukskrivna länge.

Goine och Edlund belyser hälsoekonomiska förhållanden. De använder begreppet försörjningskostnader, dvs summan av kostnader för sjukfrånvaro och arbetslöshet (systemen fungerar ofta som kommunicerande kärl). Lägst försörjningskostnad (per invånare, 16–64 år) har Kronobergs kommuner, högst har tio av Norrbottens kommuner.

Upmark tar upp medikalisering, som innebär att allt fler tillstånd/förhållanden kan motivera sjukskrivning. Detta ändrar gränserna mellan samhällets sociala försäkringar så att sjukskrivning ökar. Nya attityder har haft stor betydelse. Konflikter på arbetet, allmän trötthet, behov av ledighet mm anses av många vara godtagbara skäl till sjukfrånvaro. Upmark har rätt i att många parter måste samverka för att motverka den ökande medikaliseringen.

Sjukskrivning/sjukpensionering måste minska, särskilt hos yngre personer. Men hur? Vilka av de orsaker som boken tar upp bör prioriteras? Skall vi endast acceptera sjukskrivning om verifierbar medicinsk orsak finns? Minska fokuseringen på arbetslivet? Ändra ersättningsnormerna? Öka läkarnas utbildning i försäkringsmedicin? Eller något annat? Man önskar att författarna i detta nätverk hade försökt nå samförstånd om vilka faktorer som är viktigast. Boken hade då blivit värdefullare, särskilt för politiskt och fackligt förtroendevalda och övriga beslutsfattare.