En söndag i mars 1998. Georg Klein ger sig ensam ut på en skidtur på Kottlasjön. Isen brister under hans skidor. Hans chanser att överleva är vad man skulle kalla försumbara. Knappt har dock det iskalla vattnet trängt in genom hans kläder förrän han genom ett osannolikt mirakulöst händelseförlopp blir räddad av en helikopter. Georg Klein har själv skrivit att räddningen var mirakulös i den meningen att chansen för överlevnad var mycket liten. »Det var slumpen som avgjorde. Jag kan inte förstå hur någon kan tacka Gud för en sådan insats.«

Tredjedag jul 2003. Professorn i religionsfilosofi Owe Wikström drabbas av plötsligt hjärtstopp under ett motionspass. Hans chans är lika minimal som Kleins men genom en liknande kedja av osannolika omständigheter räddas hans liv. Wikströms förklarar att »Jag misstror slumpen. Jag anar en skyddande hand, en stillsam omfamning, en dold intention, en gudomlig medkänsla«.Två likartade händelser och två motstridiga reflektioner. Ingen av informanterna kan med självklarhet ges tolkningsföreträde.

Owe Wikström berättar i boken »Sonjas godhet« om hur han, en autonom, kreativ och stark människa, i samband med sin sjukdom försvarslöst regredierar och hur hans beroende av andra blir totalt. Hans erfarenheter som psykolog, författare och religionsforskare är inte till någon hjälp i denna situation. Samma erfarenhet av professionens ringa betydelse i detta sammanhang har även beskrivits av Clarence Crafoord i boken »Hjärtats oro«, en insikt som väl kanske inte bör förvåna. Efter uppvaknandet från hjärtstoppet börjar Wikström att reflektera över betydelsen av det medmänskliga beroendet underställt omgivningens osjälviska livshållning. Bokens undertitel är också »Medkänsla i en självupptagen tid«. Sonja Semjonovna i Dostojevskijs roman »Brott och straff« (1866) blir symbolen för denna medkänsla, oegennytta och själva sinnebilden för godhet.

Wikström tar under sin konvalescens två teman som utgångspunkt för sin bok.
För det första funderar denne samhällsintresserade forskare över några drag i den rådande individualismen och självcentreringen. Hur har det kommit sig att den moderna människans livsprojekt blivit att förverkliga sig själv i stället för att värna solidaritet, omsorg och engagemang gentemot andra? Ambitionen är inte att ge något svar på denna övergripande frågeställning, snarare att lyfta fram den till diskussion och skärskådande, liknande Göran Rosenbergs ansats i boken »Plikten, profiten och konsten att vara människa«.
För det andra undrar denne hängivne bokälskare över litteraturens roll i människans liv som terapeutikum under sjukdom och lidande.

Boken är indelad i sektioner där just litteraturen som husapotek ges stort utrymme. Med den välmotiverade reservationen att litteratur inte självklart är moraliskt främjande, propagerar Wikström för läsandets terapeutiska effekt. Att man genom att ta del av andra fiktiva personers liv och lidande kan finna mening i och förståelse för, såväl som försoning med, sin egen situation även i sjukdom är väl omvittnat.
Om alla patienter skall behandlas lika måste alla behandlas olika. Denna paradox är något som vi bör betänka i vår kliniska praxis. Att två människor kan uppleva meningen med att överleva livshotande tillstånd på så helt olika sätt som Klein och Wikström manar oss till lyhördhet i det enskilda patientmötet och öppenhet för skilda patienters olika förklaringsmodeller. Detta kanske inte är oviktigt för den framtida prognosen för den enskilde individen.

De flesta som drabbas av livshotande tillstånd har dock ett gemensamt, menar Wikström: man omvärderar det invanda och glädjer sig åt det till synes triviala. Vissa skeenden får skarpare konturer medan andra förbleknar. Denna omvärdering av vardagen har tidigare diskuterats av Fredrik Svenaeus i boken »Sjukdomens mening«, där han på samma sätt menar att sjukdomar på ett genomgripande sätt förändrar vår livssituation och tvingar oss till nya tolkningar. Att drabbas av sjukdom eller olycka innebär en flerdimensionell upplevelse som alltid har en förankring i såväl en individuell som en kulturell kontext.

Som torde framgå är flera av de problemställningar och erfarenheter som Wikström delger oss på senare tid ingående belysta även av andra. Boken är detta till trots ytterligare en värdefull påminnelse om att standardiserade vårdprogram, hur evidensbaserade de än må vara, inte kan anses som en garant för tillfrisknande, förståelse och försoning, och därför inte med självklarhet kan appliceras med lika stor framgång på alla patienter.