Den norska boken »Skam i det medisinske rom« behandlar ett eftersatt problem vid sjukdom och ohälsa. Problemet berör patient- och läkarrollen samt hälsobegreppet. 17 norska akademiker – elva läkare, två psykologer, två socionomer, en filosof och en teolog – har bidragit till boken. Den är uppdelad i tre avsnitt: det kliniska rummet, reflektionsrummet och det socialmedicinska rummet. Varje avsnitt har fyra eller fem kapitel.

Vad är det nu för skillnad mellan skuld och skam? Kortfattat, vi känner skuld för något vi har gjort och skam för något vi är. Stigma, som kan vara sjukdom, handikapp, hudfärg osv, kan bli en källa till skam.

I det första avsnittet analyseras skam i patientrollen och i medicinska möten. Psykiatern Finn Skårderud belyser något som i framtiden kommer att få en allt större betydelse, nämligen kommunikationen mellan patient och läkare i elektroniska medier. I e-livet (eller »nätet« – min anmärkning) delar man intimitet utan att dela kropp eller ansikte. Det blir närhet med hjälp av avstånd. Man blir privat och personlig på ett ögonblick.
Just när det gäller skamproblematik rörande den egna kroppen, där syn och blick är centrala, kan man genom e-livet nå klienter som annars inte skulle söka hjälp. Skårderud påpekar att vi måste kvalitetssäkra terapeutiska dialoger i elektroniska medier både juridiskt, etiskt och metodiskt.

För att kunna hjälpa den skamfyllda patienten måste läkaren först lära känna sig själv. Viktigast för läkaren tycks vara att upprätthålla yrkesfunktion och klinisk färdighet. Psykiatern Tore Grude berättar om hälsoresurscentret Villa Sana vid Modum Bad i Norge. Där har man sedan sju år tillbaka tagit emot 700 norska läkare med eller utan partner i en dags rådgivning eller på en veckokurs.
Över hälften av läkarna uttrycker skamkänslor över att svikta i arbetet. Läkaren har ofta problem att gå in i en sjukroll och undviker att sjukskriva sig. Från svenskt håll bör vi ta till oss dessa norska erfarenheter av att bearbeta läkarens problem i relation till yrkesliv och hälsa.

I bokens socialmedicinska avsnitt finns läsvärda kapitel om skam vid rus- och spelproblem och vid våld och aggression. Våld är ofta ett försök att bemästra känslor av skam.
Boken avslutas med ett kapitel av läkarna Ståle Fredriksen och Per Fugelli, den senare också professor i socialmedicin. Författarna anser att det talas för mycket om riskfaktorer. Risktänkandet lägger hela ansvaret för sjukdomen tillbaka på patienten. Det finns också inom medicinen en övertro på vetenskaplig kontroll.

Förebyggande och hälsofrämjande arbete måste byggas in i politisk teori och praxis. När samhällsmedicinen i Norge idag försöker implementera sina forskningsfynd blir det ofta en nedtoning av politiska och strukturella orsaker och en överbetoning av det individuella ansvaret. Den individuella livsstilen är bekväm för makthavarna. Den flyttar strålkastarna från social orättvisa till individuell svaghet, från politisk till personlig skam. I Norge är enligt författarna de största hoten mot folkhälsan de växande inkomstskillnaderna, otryggheten i arbetslivet och den utbredda rasismen.
Vi har enligt min mening i Sverige idag samma tendens som i Norge att inom folkhälsovetenskaperna tona ned politiska och strukturella orsaker till ohälsa.

Varje kapitel har rikligt med referenser. Boken har många infallsvinklar på skam. Den innehåller ett brett kunskapsunderlag och har ett humanistiskt anslag. I avslutningskapitlet ges viktiga socialpolitiska analyser och slutsatser. Det är svårt att med så många författare undvika upprepningar, men det hade varit bra om de centrala begreppen hade förklarats och samlats på en speciell sida i bokens början.

De flesta av författarna är forskare med en gedigen erfarenhet av patientarbete. Bokens upprinnelse är den socialmedicinska miljön vid universitetet i Oslo.

Frågor om skam hör till medicinens och folkhälsans innersta kärna. I sättet att närma sig dessa frågor har norrmännen en del att lära oss. Denna vidsynta norska bok bör därför också ges ut på svenska. Den rekommenderas främst till kliniskt verksamma läkare och till forskare inom bland annat folkhälsovetenskaperna.