En hårresande historia om försök att bota mentala sjukdomar med kirurgi

En av de första saker hon lade märke till på sjukhuset var att alla patienter pratade så konstigt. Men rimligen kan hon inte ha blivit så förvånad över detta när hon fann att alla hade fått sina tänder utdragna. Ty Phyllis Greenacre var nämligen på New Jersey State Mental Hospital i Trenton för att utreda om kirurgi verkligen var en effektiv behandling vid schizofreni.

I den läsvärda boken »Madhouse. A tragic tale of megalomania and modern medicine« beskriver Andrew Scull den hårresande historien om den karismatiske och entusiastiske psykiatern Henry Cotton, som mellan 1907 och 1930 försökte bota mentala sjukdomar med kirurgi. Han extraherade tänder, tog bort halsmandlar, gallblåsor, kolon, inre genitalia på kvinnor, ja snart sagt varje organ som gick att ta bort.

Dr Cotton hävdade att 85 procent av hans patienter blev avsevärt förbättrade. Efter en grundlig utredning av långtidsresultaten och personlig undersökning av de opererade fann dr Greenacre att kirurgi inte bara var verkningslöst mot mental sjukdom. Tvärtom. Det var till och med skadligt: den postoperativa mortaliteten och morbiditeten på den tiden var mycket hög efter kirurgi, speciellt bukkirurgi, även under de bästa förhållanden, och på Trenton utförde dr Cotton, en kirurgisk autodidakt, personligen en stor del av ingreppen.

Men dr Cotton var knappast något sadistiskt monster. För att förstå bakgrunden bör man betänka att före psykofarmakaeran var mentalsjukdomar ett mycket mer svårhanterligt problem än idag. Någon procent av den vuxna amerikanska befolkningen var intagen på sinnessjukhus. Det fanns mentalsjukhus med tiotusentals patienter, som levde under vidriga förhållanden. Det var ett enormt samhällsproblem, där man nu såg en lösning. Cotton trodde säkerligen på att han kunde hjälpa de sjuka. Det illustreras av att han lät dra ut tänderna på sig själv och sin familj, men hans hustru hindrade honom att kolektomera deras barn.

Det var visserligen galenskap, men det fanns en metod i det. Den bakomliggande tanken var att de mentala sjukdomarna berodde på en endogen intoxikation av mikroorganismer. Men man använde inte vetenskapliga metoder för att försöka vedvvvserlägga hypotesen.
Boken illustrerar det nödvändiga i att ha ett rigoröst vetenskapligt förhållningssätt när man utvärderar medicinska behandlingsresultat, inte minst inom kirurgi. Det duger inte med välmenande entusiaster eller fantaster. Även ineffektiva kirurgiska ingrepp ger goda resultat i okontrollerade studier. Ofta upplever sig 60–70 procent som klart subjektivt förbättrade vid placebokirurgi, som trepanation vid Parkinsons sjukdom, artroskopi vid knäartros och torakotomi vid angina pectoris. Ett annat exempel är ventrikelkirurgin under förra seklet. Om man på en kirurgavdelning anno 1975 hade vågat knysta om att magsår var en infektionssjukdom, hade de vördnadsvärda kirurgcheferna dragit blankt direkt!

Placeboeffekten är nämligen enorm efter kirurgi. Både doktorn och patienten vill ju att det ska gå bra. Vävnadstraumat sätter också igång en rad ospecifika effekter. På mentalsjukhuset i Trenton blev förmodligen de patienter som överlevde den omilda behandlingen så tilltufsade att de höll sig lugna ett tag. Rimligen borde det finnas mindre farliga – och billigare också för den delen, om nu någon ekonom eller politiker skulle råka läsa detta – sätt att få fram önskvärda placeboeffekter än kniven.

Vad hände då med dr Greenacres utomordentliga utredning? Den sopades under mattan, och hon blev psykoanalytiker på Manhattan. (Detta hände sig på den tiden då amerikanska psykiatrer gemenligen kallade Freud för Fraud.) Hennes slutsatser var helt enkelt inte politiskt korrekta – hur kunde man förmena dessa svårt sjuka människor en bot? Deras lidande var enormt, och resultaten var ju så bra! Och mentalsjukhusen var sannerligen veritabla råttbon.

Den verkliga boven i dramat var nog inte dr Cotton, utan professor Adolf Meyer, psykiater vid Johns Hopkins. Visserligen initierade han Greenacres utredning, men han såg sedan till att resultaten inte kom ut och att Greenacre skyndsamt förpassades från akademin. Sanningen hade kunnat skada honom, eftersom han hade varit en av Cottons mest hängivna supportrar. Därför kunde verksamheten vid Trenton pågå ytterligare några år.

Hur gick det för dr Cotton? Han blev själv psykotisk när hans verksamhet senare avslöjades vid senatsförhör, men veterligen försökte man sig då inte på en kolektomi för att lindra hans plågor.

Boken är välskriven, tankeväckande och högaktuell även idag, på grund av problemet med nya mirakelkurer som ständigt lanseras på marknaden.