De flesta betraktar nog det sk tunnelseendet vid stressfyllda situationer som ren metafor eller på sin höjd ett enbart psykologiskt fenomen. Så gjorde även jag till dess jag för några år sedan läste Hermann Oppenheims verk »Die traumatische Neurose« från 1892. Oppenheims verk har gått till historien som den första grundliga undersökningen av psykologiska efterverkningar av trauma. I den psykologiska traumaforskningen hänvisas ofta till Oppenheim, men få verkar ha läst honom.
I boken går han igenom 42 fall av patienter som varit nära döden genom olika slag av olyckshändelser. Undersökningarna är enastående noggrant gjorda, och eftersom Oppenheim var neurolog är det inte förvånande att tonvikten ligger på neurologiska skador. Av patienterna fick 23 genomgå perimetri. Av dessa hade 18 inskränkt synfält såväl för vitt ljus som för färger och 3 för endast färger.

Oppenheims avsikt med sitt verk var ett inlägg i en akademisk diskussion som gällde naturen hos traumatiska händelsers psykologiska efterverkningar. Han var övertygad om att dessa psykologiska efterverkningar inte kunde förklaras som simulering – de har en fysiologisk förklaring, vars närmare natur man vid den tiden inte kunde uttala sig om. Därav hans noggranna redogörelse för alla upptäckta neurologiska avvikelser.

Perimetrifynden föreföll mig mycket intressanta, och jag undrade om möjligen dagens oftalmologer kände till detta. De skulle kunna kasta ett ljus över ett ofta omtalat men föga känt fenomen.

Så läste jag Abram Kardiners »War stress and neurotic illness« från 1947. Kardiner grundade sin mycket läsvärda bok på 40 fall extraherade från mer än 1500 (sic!) journaler från militärsjukvården efter första och andra världskrigen. Under rubriken »Sensory-motor disorders« kan man läsa: »The most common visual disturbance was the contraction of the visual fields so that the vision was almost tubular.«

Man kan undra om det tunnelseende man ofta talar om i själva verket är ett tunnelseende, inte bara i en »psykologisk« mening utan i en väldigt konkret och fysisk mening.
Varken Oppenheim eller Kardiner kommenterar beklagligtvis prognosen men eftersom båda hävdade det persisterande i symtombilden kanske man kan anta att även denna form av tunnelseende blir bestående.