Människovärdet är ett centralt tema i humanisten Carl-Henning Wijkmarks författarskap. Ett bra exempel är hans dialogroman »Den moderna döden« [1], som jag skrev om i Läkartidningen nummer 34/2006 [2]. I tre böcker, »Litteratur och människovärde« [3], »Omsvängningarnas år« [4] och »Samtiden bakom oss« [5], har Wijkmark samlat essäer, artiklar och intervjuer under åren 1977–2004. I en del av dessa gör han tankeväckande analyser av och reflexioner kring människovärdet. Jag fick en fördjupad uppfattning om de senaste 15–20 årens skeenden i svensk sjukvård efter denna läsning.
I svenska ordböcker definieras människovärde på följande sätt: »Värde som tänkande och kännande varelse, vilket utgör grund för människans naturliga rättigheter.« Wijkmark är kritisk till definitionen, då den bland annat innebär att »gravt hjärnskadade barn, patienter med irreversibel koma och svårt senildementa frånkänns människovärde«.
I Sverige har kränkningarna av människovärdet, enligt Wijkmark, blivit allt allvarligare inom främst vårdpolitik och flyktingbehandling.
Den svenska välfärdsmodellen har sin utgångspunkt i tron på den exakta värdefria vetenskapen och, i dess förlängning, den sociala ingenjörskonsten. Denna tro baseras på Uppsalafilosofen Axel Hägerströms tankar. I det svenska välfärdssamhället fick vi emellertid också, enligt Wijkmark, en blockering av de humanistiska idéerna, något som många människor mött inom exempelvis sjuk- och åldringsvård.
Wijkmark skriver att vi är sjukligt fixerade vid ekonomin. Den ekonomiska värdeskalan har reducerat vår människobild. På 1930-talet angavs att vi först skulle tillgodose de materiella behoven. Med dessa som grund skulle en human anda skapas, och kulturella och andliga behov skulle då tillfredsställas. Tyvärr blev det inte så, utan pengarna har numera fått ett egenvärde. Följande uttalande av en kommunalpamp, som Wijkmark citerar, får illustrera denna totalt genomekonomiserade syn på tillvaron: »Vi har inte pengar till kultur längre. Pengarna behövs i ekonomin.« Som ett exempel på denna brist på aktning och känsla för kulturella och humana värden från det politiska etablissemangets sida vill jag nämna stängningen av Medicinhistoriska museet i Stockholm 2005. Kanske är Stockholm numera den enda europeiska huvudstad som saknar ett medicinhistoriskt museum.

Ekonomismen gjorde i slutet av 1980-talet på allvar sitt intåg i svensk sjukvård. Som klinikchef inom Stockholms läns landsting (SLL) fick jag då studera affärsmetoder hos företag som SAS och IKEA. När ett köp–säljsystem med beställare och utförare skulle införas samlades vi klinikchefer regelbundet för att med konsulters hjälp lära oss att »leka affär« och sätta pris på vårdens tjänster. Spelet om vårdens pengar (våra skattemedel) startade på allvar inom SLL då den s k Stockholmsmodellen sjösattes 1992. Samtidigt började bolagiseringarna och privatiseringarna inom vården att skjuta fart.
Det innebär risker inte minst för människovärdet när ekonomiska vinstintressen kommer in i vård och behandling. Störst risker löper utsatta grupper som missbrukare, psykiskt sjuka, hemlösa, flyktingar,
åldringar m fl – grupper med sammansatta vårdbehov, som ger sämre lönsamhet. Jag har också kunnat konstatera att de mest utsatta idag inte alltid får den vård och behandling de enligt svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning är berättigade till.
Wijkmark är kritisk till dagens etiska debatt. Numera gäller en flexibel nyttoetik eller »den nya etiken« – en etik utan mänsklighet. De etiska nämnderna och delegationerna, som tillsätts av stat, landsting, kyrkor, partier m fl, är en del av maktapparaten, inte av det civila samhället.
I en tankeväckande essä »Till minnet« [5] tar Wijkmark upp den återskapande minnesförmågan som håller ihop jaget och ger det en identitet. Han menar att det finns en felaktig föreställning om att information genom datorer och uppslagsverk kan ersätta kunskap. Återerinringen är central för människan. Han skriver: »hela Gutenberggalaxen, erinringens och reflexionens bokliga värld, skakar under minnesavtrubbande elchocker från den elektroniska informatiken«. Minnet har en humaniserande kraft. Människovärdet och de mänskliga rättigheterna är svårare att upprätthålla i ett minneslöst samhälle, som då också blir »ett idealiskt verktyg för den politiska makten«. Jag instämmer. Minnesförmåga och återerinring är därför centrala egenskaper att underhålla hos vårdpersonal.
Det är också viktigt att läkare och sjuksköterskor, som är chefer idag, ges möjligheter att arbeta kliniskt under en del av arbetstiden. Detta för att de ständigt skall påminnas om patientperspektivet och människovärdet i vården.

Det har nu beslutats att klinisk socialmedicin fortsättningsvis inte skall vara en regelmässig del av den socialmedicinska läkarspecialiteten. Detta är olyckligt. Forskning rörande utsatta grupper bör inte enbart bestå av sammanställningar av statistiska data utan också innehålla forskarens möten med enskilda människor. Sådana möten sker exempelvis i klinisk forskning. På så sätt får forskaren viktiga minnes- och känsloincitament för att förstå utsatta människors livsvillkor. Därigenom fördjupas diskussionerna, och större förutsättningar ges för implementering av forskningsresultaten. Vid de socialmedicinska institutionerna är det av samma skäl viktigt att de blivande läkarna också ges utbildning i klinisk socialmedicin.
Vid ett anförande i april 1991 anger Wijkmark att han i 15 års tid talat och skrivit om att vissa människor åsätts ett lägre människovärde än andra men att han aldrig har fått ett svar från ansvariga. I stället råder en »tystnadens härskarteknik«. Jag känner igen denna tystnad efter mina debattartiklar i Läkartidningen om utsatta människors livsvillkor och vårdbehov.
Kanske är det så som psykiatern, författaren och tidigare finske kulturministern Claes Andersson skriver i dikten »Tystnadens rike« i samlingen »Som lyser mellan gallren« [6].

De nya makthavarna är inte grymma, de är
vänliga, förutseende. De skulle behandla
mig väl om de trodde att jag fanns. När jag inte
finns är det ett orimligt krav.
Jag har skrivit till dem men de
hör inte vad jag skriver.
Speciellt allvarligt blir det om en sjukhusledning försöker strypa debatten genom att chefer inom vården, såsom på Karolinska Universitetssjukhuset, måste skriva under chefskontrakt innehållande bland annat lojalitetskrav gentemot ledningen [7, 8]. Flera av de omstridda formuleringarna i den så kallade lojalitetsparagrafen i Karolinska Universitetssjukhusets chefskontrakt har numera strukits, sannolikt till följd av den debatt som uppkommit.
Wijkmark skriver i essän »De ensamma svenskarna« [4] om ytterligare en tänkbar orsak till tystnaden. Svenskar vill inte vara ensamma i en åsikt eller ett beteende. Jantelagen träder då i funktion. Vi känner en stark rädsla för att avvika. Detta gör att frimodighet, civilkurage och i förlängningen samvetet blir lidande.
Redan 1987 skriver Wijkmark att den allvarligaste etiska felkällan för en läkare idag kanske är »att hans samvete och ansvarskänsla riskerar att trubbas av genom att det inte som förr är patienten som är hans arbetsgivare utan sjukvårdsapparaten, samhället«. Ovannämnda chefskontrakt understryker ju detta ytterligare.
Som framgår både av mina egna sjukvårdserfarenheter och av Wijkmarks reflexioner finns det tecken som tyder på att respekten för människovärdet i Sverige har minskat under de senaste 15–20 åren. Vi har fått ökande klyftor och kommit in i ett »tvåtredjedelssamhälle«. Detta innebär att en tredjedel av medborgarna fått det allt sämre medan den nya över- och medelklassen fått det bättre. Det kan då bli en konflikt mellan demokrati och humanitet. Tänk tanken att en riksdagsmajoritet skulle besluta att s k svaga grupper skall få sina mänskliga rättigheter inskränkta. Om något sådant inträffar måste man, som Wijkmark säger, prioritera humaniteten, dvs allas lika människovärde, före den demokratiska majoritetsprincipen.
En författningsdomstol med jurister och lekmän utan partianknytning såg Wijkmark redan i slutet av 1980-talet som en möjlig lösning. Detta skulle innebära att de i författningen inskrivna värdena undandras majoritetsprincipen och i stället anförtros en författningsdomstol. En sådan domstols främsta uppgift skulle vara att verka för att centrala rättigheter, som yttrande- och rörelsefrihet, likhet inför lag och myndigheter och personlig integritet, upprätthålls. Författningsdomstolar finns i flera europeiska länder.
Vore det nu bra att införa en författningsdomstol i Sverige? Jag är inte tillräckligt insatt i frågan för att svara ett bestämt ja eller nej. Jag ser det däremot som nödvändigt att något görs i vårt land för att vi skall få ökad respekt för människovärdet. Jag tror också, som Wijkmark säger i en bandad intervju från 1987, att man kan inte stiga ut ur den rådande samhällsformen och ekonomin. Vi får rikta in oss på isolerade delar, där människovärdet är särskilt hotat. Jag anser att den svenska sjukvården idag är en sådan del.


Lage Lindell, konstnär, 1920–1980, vistades under 1950- och 1960-talen på sjukhus i flera omgångar, och sjukdomar blev ett tema att bearbeta. Här en målning ur den s k sjukhussviten från 1970-talet. © Lage Lindell/BUS 2007