När det gäller antalet läkare som flytt landet och hur många som finns kvar har jag inga exakta siffror, men jag vet med säkerhet att inom vår avdelning på Bagdads medicinska fakultet arbetade ca 50 personer före den USA-ledda ockupationen, och nu är det inte fler än tio!
Beslutet att fly eller stanna kvar avgörs av flera faktorer, bl a vilka kvalifikationer läkarna har och från vilket land deras examina kommer. De som har akademiska betyg från brittiska institutioner, som MRCP (Membership of the Royal Colleges of Physicians), FRCS (Fellowship of the Royal College of Surgeons), FRCOG (Fellowship of the Royal College of Obstetricians and Gynaecologists) etc, får lättare arbete i Emiraten eller andra Gulfstater än de med irakisk examen. De senare, av vilka många är skickliga föreläsare och yrkesmän, upplever att de inte har en chans att få arbete i grannländerna.
De har bara två alternativ. Det ena är att barrikadera sig i hemmet och aldrig gå ut, inte ens för att handla mat. Den uppgiften lämnas åt hustrur eller andra kvinnor i familjen, vilka fortfarande attackeras mindre ofta än män av milisgrupperna.
Jag har en kollega som blev offer för ett gäng som kom in i hans hus och tog hans dotter som gisslan, men innan de hann lämna tomten började grannarna skjuta i luften, och han själv sköt också med ett gammalt gevär. Kidnapparna lämnade kvar hans dotter efter några skottsalvor mot husväggarna. Av fruktan för familjens säkerhet tillbringade han några månader i Amman i Jordanien med att söka arbete i Gulfstaterna och Saudiarabien, men hans examen dög inte. Hans yrkeserfarenhet räknades inte som merit. Besviken och frustrerad reste han hem till Bagdad och gick aldrig mer ut ur sitt hus.
Det andra alternativet, vilket många läkare väljer, är att betala människosmugglare stora summor för att ta dem till Europa och framför allt till Sverige för att söka asyl där.
De som stannar kvar och fortfarande går till sjukhusen för att arbeta och till skolorna för att undervisa är ett fåtal tappra människor, vars mod jag inte kan annat än beundra. Själv blev jag beskjuten i bilen på nära avstånd. Bilen träffades av många skott från alla håll. De som sett den kan inte tro att jag satt i den under skottlossningen.
Ett par månader senare, på väg hem från arbetet, passerade jag med några sekunders marginal en exploderande bilbomb. Dessa händelser, och det att flera av mina kolleger blivit mördade, gör mig förfärad. Jag skakar fortfarande i hela kroppen när jag tänker på dem. Ändå lyckades jag stanna kvar i Irak och trots allt göra mitt jobb till för bara fem månader sedan då jag till slut, på begäran av min förtvivlade familj, bestämde mig för att lämna landet.
Jag var på en resebyrå i en stad utanför Irak för att boka ett flyg till ett annat land, eftersom jag sökt en läkartjänst där och tröttnat på att invänta byråkratin. Därför beslöt jag mig för att resa dit och personligen söka arbetet. På resebyrån hälsade en proper ung irakier på mig. Jag hade först inte en aning om vem han var, men han fick mig strax att minnas att han varit en av mina elever. Nu gjorde han sista terminens kirurgipraktik.
Han berättade att han hade lämnat Irak för gott och nu skulle till samma land som jag. Där skulle han göra klar sin examen och kanske även arbeta. Under de få minuter vi träffades fick jag höra hans berättelse: Han hade varit kidnappad av okända personer i tre månader! Han hade fått en bindel över ögonen och förts till en hemlig plats som visade sig vara en operationssal med åskådarplatser, fullt utrustad för anestesi, med sjuksköterskor och biträden. Han visste inte var han var och tvingades operera sårade milismän dag och natt. Han kunde inte förstå varför sjukhuset var hemligt, men var säker på att det tillhörde Mahdiarmén, en hänsynslös shiitisk milis, som även kontrollerar hälsoministeriet. På detta sjukhus opererades de som sårats under hemliga uppdrag, trots att man annars har tillgång till hela hälsoministeriet – från ministern till dess sjukhus. Han opererade där i nästan tre månader. Under hela den här tiden visste hans familj ingenting. De trodde att han var död. Han förnedrades, hotades, misshandlades och behandlades som en slav. Till slut hade han turen att bli frisläppt i öknen i stället för att dödas, med hot om straff om han yppade ett ord om dessa tre månader. Då beslöt han att han hade fått nog, att han måste lämna Irak även om det innebar att han avbröt sin utbildning och skulle bli tvungen att göra om den. Vi skiljdes åt. Jag gick ut, omtumlad och sorgsen.
Vi läkare i Irak inte bara förföljs och mördas systematiskt av armén, polisen och den amerikanska ockupationsmakten, vi utnyttjas dessutom som slavarbetare och misshandlas. Finns det ingen som bryr sig?

Jag är i Damaskus nu eftersom »Det stolta kungadömet Jordanien« vägrade inresetillstånd för min son, Haidar, som är 16 år. Han fick resa en hel dag mot gränsen med de risker som det innebär. Motorvägen mellan Bagdad och Jordanien är ungefär 55 mil lång. Men man ska ha tur om man klarar sträckan på en dag. Risken finns alltid att man möter en lång, mycket lång, konvoj av amerikanska lastbilar med förnödenheter. Då blir man tvungen att stanna och vänta, ofta i många timmar. Efter ockupationen prioriteras endast amerikanska arméfordon på vägarna. Så länge de rör sig långsamt eller står stilla i timmar får andra fordon inte köra. Gör de det blir de beskjutna.
En annan fara är banditgängen eller kidnapparna, som godtyckligt attackerar fordon på väg mot gränsen, stoppar dem bakom någon höjd och tvingar av männen allt och kvinnorna deras pengar och smycken och lämnar kvar alla utblottade. Detta sker ibland inför ögonen på de amerikanska konvojerna som inte ingriper för att rädda dessa stackars människor, eftersom det inte ingår i deras specifika order.
När min son kom till gränsen förolämpades han av de jordanska tjänstemännen. Han fick en röd stämpel i passet, och med vapen mot hans huvud hotade gränspolisen att skjuta honom och de andra irakier som av godtyckliga skäl vägrades inresa, om de inte genast vände om. Så förnedrande behandlas vi av våra arabiska bröder efter Saddams fall! Där fanns gamla kvinnor som grät och bönade om att bli insläppta i Jordanien för att återförenas med sina kära, men de mötte ingen medkänsla. Min son fick tillbringa två dagar på farliga ökenvägar under denna resa fram och tillbaka mellan gränsen och Bagdad.
Sedan mer än ett år har Jordanien haft som regel att inga irakiska män mellan 18 och 50 år släpps in, oavsett bevekelsegrund. Regeln missbrukas ofta, som i fallet med min son som bara fyllt 16 år. Enda undantaget är om han eller hans föräldrar har uppehållstillstånd i Jordanien, vilket har blivit nästan omöjligt att få. Folk som äger hus eller lägenheter i Jordanien släpps inte in där ens för att titta till sin egendom.
Uppehållstillstånd ges endast till dem som har fått en anställning, vilket har blivit sällsynt, eller till investerare som startar stora företag med mycket kapital. De irakier som fått turistvisum till Jordanien och stannar över tiden får böter för varje dag de överskridit tiden och riskerar att vägras inresetillstånd för all framtid. Deras barn nekas skolgång, både statlig och privat, liksom sjukvård. De jagas och deporteras.
Trots detta närmar sig antalet irakier i Jordanien snart en miljon. Många har betalat mutor till tjänstemän vid gränsmyndigheten för att ta sig in. Korruptionen är otrolig bland statliga tjänstemän.
Så jag beslutade att förenas med min son och resten av familjen i Syrien. Nu är vi tillsammans efter fyra månader av ensamhet, då jag reste som flykting från land till land.
Som jag tidigare nämnt fick jag erbjudanden från »Universitet X« och från några universitet i Gulfstaterna, men inget har hittills blivit konkret. Nu har jag erbjudits dels en tjänst på universitetet i Damaskus, dels att öppna en privatklinik här. Det måste jag fundera på att göra om jag inte snart får besked från övriga ställen.



Kvinnorna är de som går ut och handlar mat eftersom de attackeras mindre ofta än männen av milisgrupperna. Barnen och den äldre kvinnan på bilden har inget samband med artikeltexten.




Sörjande man på Al Kerh – begravningsplats i Bagdad.