Var det bättre förr?

År 1854 utkom den andra upplagan av doktor August Wistrands »Minnesbok för läkare i tjenst«. För oss som klagar över den mångfald byråkrati som vältrats över oss kan det vara trösterikt att konstatera att det för 150 år sedan kanske ändå inte var så mycket annorlunda. Doktor Wistrand föregriper den kommande socialmedicinen genom att konstatera att det ofelbart skulle vara av synnerlig nytta om den utexaminerade läkaren också någon tid kunde få auskultera i sundhetskollegium för att förstå byråkratin. Han är nämligen »mindre öfvad till embetsman och expeditionskarl, än någon annan klass af statens tjenstemän«.
Detta beror självfallet på att medicin är ett livslångt lärande och doktorn inte kan förväntas vara byråkratiskt kunnig utöver vad den naturvetenskapliga utbildningsdelen kräver av honom. Efter avslutade examina förväntas doktorn på 1850-talet anmäla sig i sundhetskollegium för att där förete sina lärdomsdiplom och avlägga tro-, huldhets- och praktici-ed. Sedan kan han börja söka lediga tjänster.

En rad kungliga brev reglerar provinsialläkarens arbetsförhållanden. Han måste alltid anmäla till landshövdingen om han tänker lämna arbetsplatsen. Han skall skyndsamt hjälpa de sjuka utan avseende på social status. Från socialmedicinsk synpunkt skall han följa invånarnas hälsotillstånd i största allmänhet. För detta ändamål skall han »taga noga kännedom om sitt distrikt till dess medicinskt topografiska beskaffenhet, särskilja folklynne och lefnadssätt, allmogens boningshus, dess barns fysiska uppfostran, allmänt brukliga huskurer m m«. Han skall också vara insatt i beskaffenheten av allmogens dryck och födoämnen, särskilt vid hungersnöd eller andra bristtillstånd. Dessutom måste han ta hand om de soldater som lämnas kvar sjuka när »tågande trupper nödgas efter sig lemna sitt manskap«.

Byråkratin fanns alltså redan för 150 år sedan: Efter tjänsteresa skall doktorn till landshövdingen inskicka reseräkningen samt en ämbetsrapport, som innehåller en omständlig redogörelse för hela förrättningen. Ett exemplar av en sådan ämbetsrapport bilägges till stöd för de läkare som saknar byråkratisk fantasi. När läkemedel har bekostats av det allmänna genom den så kallade medicinalfonden måste detta rapporteras; se rapport om fattiga sjuka inom ett hypotetiskt distrikt som fungerar som mall för doktorn (Tabell I).
Skyddskoppsympning är en viktig uppgift, och protokoll skall föras över ympningar, som utförs inte bara av provinsialläkaren utan även av andra vårdkunniga, till exempel barnmorskor (Tabell II).
Könssjukdomarna övervakas enligt kungligt cirkulär om åtgärder till förekommande av den veneriska smittans spridande från år 1812. Riskgrupper är uppasserskor, pigor, marketenterskor, kaffekokerskor, månglerskor och krämerskor, som noggrant bör observeras om de anländer till marknader eller dylikt utan att förete behöriga sundhetsbevis. Andra misstänkta smittspridare är »gårdfari-västgöthar, glas- och smidesförare, hantverksgesäller, kringvandrande judar« med flera, som dock kan få tre månaders sundhetspass om de befunnits friska. De som kommer hem från sillfiske måste – av outgrundlig anledning – också visiteras. Hur venerisk smitta sprids i en besättning till sjöss framgår ej av instruktionen.
Beväringar, rekryter och soldater ägnas ett omfattande kapitel liksom »sinnessjukes intagande å hospital«, där prästerskapet är en viktig informationskälla för att fastställa graden av vansinne hos patienterna.

Provinsialläkaren är skyldig att genomföra rättsmedicinska undersökningar, där åtgärderna är av påfallande modernt snitt och noga dokumenteras i protokoll. Doktor Wistrand har dock viss förståelse för att alla provinsialläkare inte är särskilt vana vid att skriva korrekta obduktionsprotokoll, och därför är det tillåtet med ett s k konceptexemplar i avvaktan på expertis för en mera formellt korrekt utformning. Den bilagda mallen nummer 12, obduktionsprotokoll, är en utomordentligt noggrann analys av ett manslik som uppflutit i sjön i närheten av kyrkan och »efter föregången rekognition uppgives i lifstiden hafva varit torparen W«.

Sjukintyg ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Beväringsynglingar kan få frisedlar om de är ofärdiga i kroppen, har lungsot, kraftiga bråck eller dylikt. Mönsterherren får avskeda soldater som »icke äga nog styrka att bära packning eller med färdighet hantera geväret«, vilket utgör en ledstjärna för läkarens bedömning av arbetsförmågan. Den som har haft en hjärnblödning kan få uppskov med sitt fängelsestraff på bröd och vatten, och den som har magbråck kan slippa utdömda spöstraff.

I provinsialläkararkivet bör finnas en uppsjö instruktioner, föreskrifter, råd, cirkulär, reglementen, kungörelser och berättelser. Handboken avslutas med en översikt över rikets läkare i tjänst: I Stockholms län fanns t ex provinsialläkare i Stockholm, Norrtälje, Sigtuna, Botkyrka, Harg, Gustavsberg, Norrtälje och Södertälje. I Norrbottens län listas provinsialläkare på bara tre orter. Men fältläkare, regementsläkare, marinläkare och i övrigt läkare vid de olika regementena är det mindre brist på.