Under helgen fick jag i min hand en helt ny bok om ledarskap, som fick mig att lägga allt annat åt sidan och som jag gärna vill rekommendera i första hand till kolleger i chefsposition. »Leva, leda« belyser ett ouppmärksammat, men viktigt, område: de existentiella frågornas betydelse för ledarskapet. Jag läste den med stort intresse. Vid flera tillfällen slog det mig att jag skulle ha haft glädje av den här boken under mina 13 år som verksamhetschef (11 år för Ersta psykiatriska klinik och 2 år för Referenspunkt Ersta – för drabbade av katastrofer).
Louise Linder är präst och VD för Prästbyrån, som arbetar med samtal och stöd till enskilda och företag. I sin bok »Leva, leda« profilerar hon de existentiella frågornas betydelse för alla som leder en verksamhet. Möjligen är boken tänkt i första hand för näringslivets företagsledare, men den är absolut lika aktuell för läkare som är chefer. Louise Linder belyser nio olika »dimensioner«, existentiella frågor som ledare möter i verkliga livet: drivkrafter; självbilden, människosynen; döden; utsatt- och ensamheten; makten; förändring; kärleken; livets mening; hur tar du hand om dig själv?
Boken har vuxit fram i samtal med tre ledande företrädare för svenskt näringsliv: Hans-Erik Andersson, Marie Ehrling och Carl-Henrik Svanberg. Boken avslutas med författarens egna reflektioner kring den mänskliga tillvaron. Vad är människan? Vad betyder döden, förändringen, krisen och riten? Författaren bjuder generöst på sina egna erfarenheter.
Boken är tydlig och uppmuntrande. Den belyser chefens möjlighet – och skyldighet – att bestämma över sitt eget liv.
Boken är stimulerande och lättläst samtidigt som den väcker reflektioner om det egna ledarskapet. Den framhåller ledarens ansvar samtidigt som den lyfter fram chefen som en person som alltid väljer förhållningssätt till sitt eget chefskap – även när han eller hon tvingas lämna det ifrån sig. En genomgående tanke är att chefen måste leda sitt eget liv för att kunna leda andra. Även när chefen känner sig trängd från alla håll har han/hon alltid ett inre utrymme kvar, nämligen hur han/hon förhåller sig till det som sker.
Jag hoppas att andra kolleger ska ha lika stor glädje av »Leda, leda« som jag.
