Peter Rost, med läkarexamen från Sverige, riktar i en uppmärksammad bok skarp kritik mot läkemedelsindustrin och dess arbetsmetoder. Det är en lärorik läsning för alla som kommer i kontakt med läkemedel, inkluderande företrädare för landsting och nationella organ, patientföreningar, journalister och alla som är intresserade av etik.
Rost gjorde en framgångsrik karriär i läkemedelsbranschen och blev vice vd i Pharmacia och vice president i Pfizer. Han tycks ha älskat sitt arbete och är ingen motståndare till läkemedelsindustrin eller till marknadsekonomin.

Beskrivningen av hur illa anställda inom Pharmacia behandlades efter sammanslagningen med Pfizer är en ganska upprörande läsning. Han beskriver hur han strävade efter att ha kvar jobbet och sin höga lön så länge som möjligt och hur han själv gradvis isolerades fram till avskedet, i takt med sin kritik mot brister i etik och affärsmetoder. Bokens viktiga bidrag är dock en väl underbyggd kritik av affärsmetoderna hos verkställande direktörer och andra förträdare för »Big Pharma«, som är bland de rikaste storföretagen i USA och i många andra länder. Samtidigt menar Rost att de flesta i läkemedelsindustrin är hederliga, hårt arbetande människor i en bransch som besväras av stigande kostnader och allt färre verkliga innovationer.

Ett område som behandlas är försök att utvidga användningen av läkemedel till icke godkända indikationer. Han beskriver sin oro då han insåg att Pharmacia gav rabatter till läkare som köpte det dyra tillväxthormonpreparatet Genotropin, som Rost ansvarade för, och sålde det vidare till patienter för icke godkända indikationer. Detta lyckades dock Rost sätta stopp för, delvis i samarbete med bolagets jurister. Han beskriver också, bla genom egna undersökningar, hur dotterföretag och återförsäljare kan agera för att artificiellt förbättra bolagsvinsterna. Man påminns om att höga redovisade vinster, uppblåsta eller inte, ökar bonusen för de högsta cheferna. Rost menar att fusk med intern prissättning är vanligt i läkemedelsbranschen, sannolikt även i Sverige, men att samhället avsätter små resurser för att efterforska detta.

De amerikanska läkemedelsföretagen argumenterar mot parallellimport av billigare läkemedel till USA, något som pågår sedan flera år i bla Europa och Kanada. Detta medför att läkemedlen i USA är betydligt dyrare, och att många medborgare där inte kan köpa ut sina läkemedel. Rost riktade, som den förste i ledande ställning i branschen, kritik mot detta, vilket bidrog till hans avsked. Men det väckte också stor uppmärksamhet, och han fick bla vittna inför kongressen i Washington och skriva ledare i New York Times.
Skrämmande är försöken av USAs hälso- och sjukvårdsdepartement att snedvrida fakta. Rost påminner om att USA saknar allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring och att 67 miljoner invånare är oförsäkrade. Sjukvården är dubbelt så dyr som i många andra rika länder, medan medellivslängden är lägre och spädbarnsdödligheten högre. Rost nämner att de oförsäkrade får betala fullt pris på läkemedel, medan gynnade kunder kan få avsevärda rabatter.

I kapitlet »Hur korrumperad är läkemedelsindustrin?« upplyser Rost att mer än hälften av de stora läkemedelsföretagen under de senaste fem åren tvingats betala kriminal- och civilrättsliga böter på flera miljarder dollar. (Däremot saknas information om hur mycket de tjänat på den olagliga verksamheten.) Bland dessa finns AstraZeneca, som fick böta 355 miljoner dollar 2003. Man får förståelse för Rosts användning av orden »kriminell« och »rövarbaroner« då man läser detta. År 2006 fälldes i Sverige 27 läkemedelsföretag för 62 fall av regelvidrig reklam (Dagens Nyheter 2007-02-05), vilket fick Läkemedelsindustriföreningens VD att förorda skärpta sanktioner.

En kritisk granskning sker också av det ansedda amerikanska läkemedelsverket FDA. Inga oegentligheter påvisas, men säkert utgör anknytningar till läkemedelsindustrin ett potentiellt problem.
Det är lätt att instämma i mycket av Arne Melanders förord, också i bedömningen att forskarnas inflytande bör öka och ekonomernas minska. En ökad samhällelig kontroll av läkemedelsbolagens verksamhet förefaller också helt nödvändig.

Någon har velat ge Rost epitetet rättshaverist, vilket jag inte instämmer i. (Den heterogena gruppen rättshaverister innefattar också oskyldigt dömda och dem som senare visat sig ha rätt.) Visst är det möjligt att författarens upplevelser av hur han själv behandlades var en förutsättning för att denna lättlästa bok skrevs. Man kan ifrågasätta att så många personers namn lämnas ut i boken, och fråga sig om Rost själv varit involverad i vissa av de företeelser han kritiserar.
Mitt slutintryck blir att Rost egentligen gjort läkemedelsindustrin, och patienterna, en stor tjänst med denna bok. I en undersökning av »whistle-blowers« i USA fann man att det vanligen var en familjefar i 40-årsåldern med starkt samvete och stor integritet som slagit larm. Av dessa sparkades 90 procent, 27 procent stämdes, och 10 procent försökte ta sina liv. Trots detta var det bara 16 procent som sa att de inte skulle slå larm igen. Är inte dessa människor föredömen för oss alla?