De första två upplagorna av »Ortopedi«, utgivna 1996 respektive 2001, rönte stor uppskattning i en vid läsekrets. När nu den efterlängtade tredje upplagan utkommit noterar man till sin glädje att boken förbättrats i flera avseenden.
Liksom i de förra upplagorna är texten i fyra huvudavsnitt: »Allmän ortopedi«, »Barn«, »Vuxna« och »Trauma«, inalles 50 kapitel samt ett kort avsnitt med ordförklaringar.
I huvudavsnitten »Barn«, »Vuxna« och »Trauma« går författarna metodiskt igenom kroppsdel för kroppsdel; rygg, skuldra, armbåge osv, för att avsluta med fotkapitlet. Även om man kan ha åsikter om denna kroppsdelarnas hierarki, medför en konsekvent disposition att man som läsare får lätt att hitta utan att behöva bläddra tillbaka till innehållsförteckningen.
I traumaavsnittet görs ytterligare en indelning, en viktig sådan, nämligen tre kapitel som vardera behandlar så skilda ting som trauma hos barn, vuxna respektive äldre.
Kapitlen »Skelettets utveckling och tillväxt« och »Bindväv« är synnerligen lärorika och rikt illustrerade. I det sistnämnda kapitlet har avsnittet om senor utökats betydligt, vilket känns adekvat med tanke på nya rön om diagnostik och behandlingar. Även avsnitten om kroniska smärttillstånd, fibromyalgi, försäkringsmedicinska aspekter och radiologiska metoder är nytillkomna eller utökade.
Även avsnittet om akillessenor har utökats med förbättrad diagnostik och nya behandlingsmetoder. Det finns även ett nytt avsnitt om dopning inom idrotten. Dessa nya eller utökade avsnitt känns angelägna och många gånger högaktuella.
Den nya tredje upplagan har tryckts i trefärgsteknik. Till rubriker, ingresser och diagram används olika toner av blått, vilket både förskönar sidorna och underlättar läsningen.
Typografin är föredömlig. Genomgående presenteras traditionell lärobokstext i en bred spalt. I en smalare marginaltext förekommer bildtexter, sammanfattande tabeller och diagram samt kliniska applikationer. Varje kapitel börjar med en kort ingress – en god sammanfattning av avsnittet. Detta underlättar sökandet och inlärningen.
Bildtexterna är värda ett särskilt omnämnande därför att de är så innehållsrika. De utgör många gånger en fullgod sammanfattning, vilket gör att man enbart genom att studera några illustrationer och läsa bildtexterna kan tillgodogöra sig en hel del kunskap.
I marginalspalten finns dessutom talrika praktiska råd, förslag till handläggning, differentialdiagnoser, litteraturtips m m. I litteraturhänvisningarna finns även talrika adresser till webbsidor, vilket ju kan ge en direkt och uppdaterad kunskap.
Ortopedin står under starkt inflytande från USA och Storbritannien, där talrika kurser hålls och varifrån implantat och instrument anskaffas. Väl här översätter man i föredrag och broschyrer inte alla gånger termerna till svenska. Av okunnighet eller av lättja? Exemplen är otaliga, skaftet eller stammen på en höftprotes kallas »stem«, man »reamar« ett lårbens märghåla i stället för att fräsa eller borra ur, mjukdelarna runt axelleden blir en »cuff« eller »kuff« i stället för muff.
Även om det i denna lärobok förekommer ett och annat »tensionband« någon »cup« eller »cuff« och »containment«, har författarna strävat efter att använda ett enkelt språkbruk, och man har försökt att undvika anglicismer.
Kanske man i en eventuell ytterligare upplaga kan komplettera »Ordförklaringar« med översättningar av ut-
ländska ortopediska termer till båtnad för patienter, läkare och medicinindustrins företrädare.
Tyvärr ägnas för lite utrymme åt alternativ behandling. Att det finns s k alternativa behandlingsmetoder för smärta och värk i rörelseorganen berörs i ryggkapitlet. Aina Danielsson och Björn Rydevik betonar här att få metoder har någon vetenskapligt bevisad effekt. Jag tycker att en någon fylligare presentation vore på sin plats, dock inte nödvändigtvis i ett kapitel om ryggbesvär. Det vore kanske värt ett avsnitt för sig?
Naprapater, kiropraktorer, ortopedmedicinare m fl erbjuder diagnostik och behandlingsmetoder i en verksamhet som i vissa avseende konkurrerar med den traditionella, etablerade sjukvården. Många människor med besvär i rörelseorganen efterfrågar alternativ till de behandlingar ortopedin kan erbjuda. Hur ofta får man inte som ortoped frågor som: »Vad anser doktorn om kotknackare?« »Är manipulation farligt för mina besvär?«
I en lärobok om ortopedi anser jag att några av de vanligaste alternativen till traditionell medicin bör presenteras. Men, lika viktigt som att presentera alternativen är att kritiskt kommentera dessa behandlingsformer mot bakgrund av fakta och vetenskap.
Hjälpmedel borde ägnas mer utrymme. Ortopediska hjälpmedel i form av skenor, ortoser, bandage, skor och inlägg m m är viktiga delar i behandlingsarsenalen vid besvär i rörelseorganen. Vilka tillverkar, utprovar och tillhandahåller dessa vanligen kostsamma hjälpmedel? Jag saknar en presentation av de yrkesgrupper – ortopedingenjörer, ortopedtekniker, ortopedskotekniker, gipstekniker m fl – som är verksamma inom de ortopedtekniska verkstäderna och avdelningarna.
Att inhämta kunskap på sitt eget modersmål är betydligt effektivare än att tillgodogöra sig fakta på främmande språk – detta har bekräftats i flera undersökningar. Den tredje upplagan av »Ortopedi« har blivit en mycket god lärobok, en komplett och bred kunskapskälla för läkarstuderande och ett lättlöst repetitorium för blivande specialister.
Jag tror att boken fyller en värdefull plats även i en äldre ortopeds bibliotek. Den utgör ett aktuellt ortopediskt uppslagsverk med ett begränsat antal väl utvalda litteraturhänvisningar. Författarna är att gratulera!
