Det mellanmänskliga mötet är kärnan i sjukvården, skriver läkaren och professorn i medicinsk humaniora vid Karolinska institutet, Carl-Magnus Stolt, i boken »Att vara levande. Berättelser om förlust, kärlek och överlevnad«. Jag tycker mycket om den här boken. Berättelserna handlar främst om författarens möten med allvarligt sjuka patienter,
varav några är döende medan andra överlever trots svår sjukdom eller sorg.

Stolt har lång erfarenhet som kliniskt verksam läkare främst inom cancervården. Han använder både sitt minne och sina anteckningsböcker för att välja ut och skriva om de patienter som genom åren väckt hans tankar om att vara levande. Han skriver att sjukdom kan göra oss mer levande igen. »Först när vi blir trasiga blir vi hela« kan ibland vara en sann men något motsägelsefull tanke. Patientberättelserna ger exempel på musiklyssnandets, tecknandets och
poesiskrivandets betydelse för att förändra perspektivet hos svårt sjuka och få dem att förstå livet.
Ibland utvecklar sig patient–läkarmöten till vänskapsrelationer men med bibehållande av ett slags vetenskaplig distans. Som läkare får man i dessa möten vara personlig men inte privat. I ett längre kapitel blir dock Stolt privat. Det är när han skriver om sin egen sorg efter en brorsons död (denne person stod författaren mycket nära) i en drunkningsolycka. Författarens eget långa sorgearbete är nedskrivet i poesiform.

I en berättelse om en man med total minnesförlust reflekterar Stolt över minnet med hjälp av texter av bland annat Freud och den svenske psykiatern Bror Gadelius (verksam i början av 1900-talet). I detta avsnitt får jag också förklarat för mig de två psykiatriska tillstånden Capgras’ syndrom och Frégolis syndrom.
Berättelserna ger ofta upphov till eftertankar. Ett kapitel handlar om Stolts möte med en 56-årig kvinna, Eva, som för 35 år sedan insjuknade i akut leukemi och mot alla odds överlevde. Läkarna informerade inte Eva om hennes diagnos (anhöriga fick dock information). I dag hade det varit en självklarhet att informera patienten. Eva är i dag inte säker på att det var fel att inte berätta. Onekligen något att fundera över.
I en annan berättelse träffar författaren den katolske prästen Martin Adolf Bormann, son till Hitlers chefsideolog Martin Bormann och gudson till Adolf Hitler. Bormann junior säger att han
älskar sin far. Fadern gjorde onda saker utanför hemmet, men han var en god far. Stolt anför: »Att drabbas av skam och ändå fortsätta att leva sitt liv handlar om försoning« – det kanske svåraste i livet.

I boken delar Stolt med sig mycket av sina kliniska erfarenheter samt medicinska och humanistiska kunskaper. Patientberättelserna är väl utvalda och ömsint skildrade. Utifrån berättelserna gör Stolt insiktsfulla reflektioner ofta med anknytning till musik och skönlitteratur. Noter och referenser är utförliga och relevanta.
Boken rekommenderas varmt och bör vara obligatorisk läsning i utbildningen för både läkare och sjuksköterskor.