Bengt Lagerkvist är barnläkare med inriktning på habiliteringsmedicin. Våren 1993 åtog han sig ett WHO-uppdrag, som handlade om rehabilitering av krigsskadade i inbördeskrigets Jugoslavien. Nu har han skrivit en bok om sina sammanlagt 12 år med uppdrag inom rehabiliteringsmedicin och utbildning under och efter det blodiga kriget.

Man måste inte vara specialintresserad av biståndsarbete och rehabilitering för att uppskatta boken. Lagerkvist skriver själv att han vill ge »en populärvetenskaplig beskrivning av hur man kan tänka i rehabiliteringssammanhang och prioritera i en katastrofsituation, när resurserna inte räcker till för behoven«. Och visst lär man sig något om rehabilitering och prioritering i boken, exempelvis om hur svårt det är att uppskatta de verkliga behoven när det ligger i mottagarens intresse att överdriva antalet skadade m m. Eller varför man bör prioritera benproteser framför armproteser och hur avgörande den psykiska rehabiliteringen är för ett gott behandlingsresultat.
Man får med sig en del sakkunskap, men bokens styrka ligger i de vardagliga iakttagelserna: Skildringen av förtretligheter och glädjeämnen i det egna arbetet och kampen mot WHO-byråkratin i Köpenhamn. Porträtten av medarbetare på fältet och i ministerier ger en personlig och intimt trovärdig bild av kriget i en biståndsarbetares perspektiv.

Bokens andra och avslutande del består av tretton fristående bosniska skisser. Där får man ögonblicksbilder från Sarajevo, Banja Luka, Tuzla och andra platser som hamnade på världskartan under kriget. Lagerkvist påstår att Sarajevo är den stad som har varit utsatt för den längsta belägringen efter Troja. Det ger perspektiv på åren av terrorbeskjutning! Många intressanta människoöden skymtar fram i de korta skisserna, och personligen tycker jag nog att detta är bokens starkaste parti med sina enkla och intresseväckande punktbelysningar av den bosniska verkligheten efter Daytonavtalet. Lagerkvist lyckas med konsten att få läsaren att se det stora i det lilla och väcker lusten att få veta mera om denna europeiska smältdegel av kulturer och religioner.

Språket flyter lätt och spänstigt. Bara enstaka gånger hakar det upp sig i
mindre lyckade bilder, som denna av Sarajevo efter kriget: »Staden är skön som en prinsessa. Men när solen lockar fram hennes leende ser man till sin förfäran att hon har trasiga tänder.« I gengäld finns också poetiskt finstämda skildringar av landet i gränszonen mellan Öst- och Västeuropa. De tretton fotografierna i boken har onödigt låg kvalitet, och man undrar varför författaren måste figurera på mer än hälften av dem? Som läsare känner man sig ändå övertygad om att han faktiskt var på plats och träffade de personer han berättar om.

Sammantaget är »Maybe Airlines« inte oumbärlig som faktabok, men som livfull, personlig berättelse av en biståndsarbetare om ett mycket svart kapitel i europeisk samtidshistoria är den väl värd att läsa.