Jag har läst och skrivit recensioner om många böcker under flera år men aldrig haft så svårt att formulera ett omdöme om någon tidigare bok. Hur bedömer man en bok som blandar vissa givna biologiska fakta med tyckanden av både personlig och politisk natur? En bok som ger uttryck för åsikter klädda i en vetenskaplig dräkt och som utifrån statistik och grafer drar slutsatser som är jämförbara med att göra en saltomortal rakt ut i det okända.

Är det så att kvinnliga läkare klarar sig bland manliga läkarkolleger bättre än studerande inom andra fakulteter? Beror detta i så fall på att vi kvinnliga medicinare har mera maskulina hjärnor än humanister? Hur ska jag då förklara alla kolleger och mig själv som under åren upplevt förtryck och skamliga förslag. Är vi för feminina i våra hjärnor och skulle vi då inte läsa medicin?
Eller varför får män över huvud taget köra bil när de enligt Annica Dahlström inte har ett lika utvecklat vidvinkelseende som kvinnor och av den anledningen inte är lämpade att passa barn?
Män har inte heller samma intuitiva förmåga som kvinnor och har ett outvecklat luktsinne som gör att de inte kan ta hand om barn – dvs babysar. Så kvinnor bör vara hemma och ta hand om barnen de första åren, dock inte Annica Dahltröm själv, som hade turen att födas med en maskulin hjärna och därför har en bättre förmåga att studera och forska än ta hand om barn.
Jag är läkare och kvinna och feminist, och jag får inte resonemangen i boken att hänga ihop. Jag ifrågasätter inte att kvinnor och män ser olika ut utanpå eller inuti vare sig det handlar om könsorgan, leverfunktion eller vissa hjärnfunktioner. Även om jag inte har haft möjlighet att ta del av Annika Dahlströms referenser är det väl så att flera av skillnaderna som Annika Dahlström lyfter fram är statistiska skillnader, och utifrån dessa diskuterar hon individuella skillnader utan att problematisera sitt eget resonemang. För visst finns det studier som visar på könsskillnader men inte av den storleksordningen som boken vill ge sken av. Ta t ex fetal testosteron och ögonkontakt vid 12 månaders ålder. Där fann man statistiskt säker relation mellan hög testosteronnivå och ögonkontakt. Effekten var tydligast för pojkar. De tenderade att ha högre testosteronnivåer och mindre ögonkontakt. Fetal testosteronnivå förklarade dock enbart 20 procent av skillnaderna – 80 procent var okända faktorer [Lutchmaya, Baron-Cohen Raggatt; 2002].

Vad gäller anknytning mellan barn och förälder så finns det idag inget stöd för att ett barn måste knyta an till mamma först. Att vi vuxna pratar på ett speciellt sätt med babybarn betyder inte att mamma är viktigare. Detsamma gäller att känna igen ansikte, röst eller lukt – här blandar Annika Dahlström tidiga förmågor hos barnet med att kvinnor per automatik är att föredra. Mänskligt beteende uppvisar mycket stor flexibilitet, vilket bland annat kan ses mellan olika kulturer.
Och att mäns starka sexualdrift i tonåren skulle motivera att dessa bör kunna introduceras i sexualiteten genom äldre prostituerad kvinna som något slags läromästare är för mig ett helt klart personligt tyckande och politiskt ställningstagande av Annika Dahlström. Att dessutom sedan dra slutsatsen att om prostitution var tillåten i Sverige och män på detta sätt skulle ha möjlighet att tillfredställa sin sexualitet, så skulle detta medföra att antalet våldtäkter i Sverige minskade. I de länder som har en annan syn på prostitution har det mig veterligt inte inneburit ett minskat antal våldtäkter.

Att det förutom biologi även finns sociala och psykologiska faktorer som påverkar människors handlande, tänkande och relaterande negligeras totalt.
Nej, jag måste säga att den här boken skrämmer mig. Att utifrån en akademisk titel och allt vad det innebär av status och position blanda ihop en sådan här soppa av fakta, viss vetenskap och tyckande och politiska åsikter och sen ge ut den under en vetenskaplig och akademisk täckmantel är för mig oroväckande. Så min undran är – hur kunde den här boken ges ut? Har inte ett förlag också att ansvar?