Varje läkare skulle bli en bättre doktor, bli lite mer ödmjuk och kostnadseffektiv om den nya läroboken i allmänmedicin blev kvällslektyr. Det är en missuppfattning att allmänmedicin bara är till för allmänläkare.
Men visst är det ett lyft för Sveriges största specialitet att det nu finns en klinisk lärobok i ämnet!
Den borde liksom »Läkemedelsboken« vara obligatorisk tidigt i utbildningen och utgöra bas inom varje subspecialitet. För fortfarande är universitetsutbildningen sjukdoms- och sjukhusfixerad. Jag brukar kolla med kandidater och AT-läkare som kommer till vårdcentralen.

Allmänmedicinens teori och praktik behandlar bl a den diagnostiska processen, gränser för klinisk kunskap och patient–läkarsamtalet. Det är läkargärningens fundament.
En mycket stor andel patienter söker primärvården för symtom som inte låter sig klassificeras i sjukdomsentiteter.
Ett avsnitt behandlar organövergripande symtom, som trötthet och yrsel. Ett annat, på 500 sidor, går igenom sjukdomar i kroppens olika organ. Där läggs stor vikt vid sjukhistoria, prevalens av olika tillstånd och undersökningsmetoders prediktiva värde. Konsekvent får kontaktorsaker, symtom och kliniska fynd stor plats.
Perspektivet är således omvänt i förhållande till traditionell undervisning, som utgår från sjukdomen.

Ett avsnitt redovisar livsperspektivet, alltifrån upplevelsen av sjukt och friskt i olika åldersperioder till vård i livets slutskede. Ett annat beskriver konsultationer med olika syften: hälsosamtal, patientkontakt vid kronisk sjukdom, risk- och missbruk, flyktingar och hälsorelaterade problem vid homosexualitet. Vad innebär det att vara familjeläkare/
allmänläkare? Frågan är i hög grad relevant för varje läkare! Hur ska vi se på friskt och sjukt och risken för medikalisering? Vilka är riskindivider för död och förtida sjukdom? Hur ska vi som läkare leva med osäkerhet, avvikelser och misstag? Vad innebär klinisk etik konkretiserat?

Bokens tillgänglighet underlättas av ett stort antal fallbeskrivningar, ibland dråpliga. Den bygger på en norsk förlaga, och den svenska redaktionskommittén med Birgitta Hovelius i spetsen och ett stort antal allmänläkare, som granskat och reviderat kapitlen, har gjort ett gott jobb.
Ibland behöver dock de evidensbaserade glasögonen spännas på, jämför
t ex avsnittet om balanit på sidan 673 med Läkartidningen 10/2007. Det finns även några kapitel med svenska författare, bl a om alkohol och tobak, och de står sig väl.

Trots flera stora tänkare västerut finns det problem med att dra allmänmedicinen över kölen. Man har tappat bort en del som studenterna i Sverige behöver förberedas på.
Det är för lite om andra personalgruppers viktiga roll i primärvården, samverkan kollegialt på vårdcentralen med distriktssköterskor och andra team, ledning och styrning av allmänmedicinen, samarbetet med länssjukvården, socialtjänsten och Försäkringskassan. Det borde ha funnits mer om praktiskt lokalt kvalitetsarbete, FoU-enheternas och de allmänmedicinska institutionernas insatser.

Haglund–Tibblins allmänmedicinbok från 1980-talet föll på sjukdomsdelen i den svåra balansakten om vad som ska vara med av enskilda hundratals sjukdomsbeskrivningar. Detta är också det mest diskutabla i Hunskårs bok. Trots omfånget – som en familjebibel – blir det ändå ofta för lite om symtombild, differentialdiagnostik, terapi och uppföljning.
Haglund–Tibblins bok började med att sätta in människan i ett sammanhang. Något sådant formuleras inte i Hunsgårds bearbetade verk. Jag saknar ett evolutionärt och samhällsmedicinskt perspektiv, en vision av vad målet med allmänmedicin och svensk sjukvård är. Retoriken är naturligtvis tidsbunden, den norska privatläkarpraxisens glaskupa skiner igenom, men varför utelämna så mycket av det som faktiskt finns i svensk allmänmedicin av epidemiologiskt arbete, hälsokurvor och praktisk prevention?
Många läkares allergi mot ordet landsting behöver ju inte innebära att landstingsövergripande rådgivnings- och folkhälsoarbete, som i hög grad berör vårdcentralerna, inte ges ett erkännande eller ens beskrivs.

De sjukhusläkare som vill förstå vad allmänmedicinskt förhållningssätt verkligen står för har i denna lärobok många ingångsöppningar. Behovet förstärks av den fortgående subspecialiseringen, administratörers kontrollbehov och ekonomism samt modeflugor som vertikalt, medicinskt processtänkande. Detta förvandlar patienten till objekt, diagnos eller inkomstkälla.
I längtan efter att bli en verklig doktor, konsultera denna allmänmedicinbok! Där finns patienterna av kött och blod som vill ha individuellt utformad hjälp av en personlig läkare.

Således bör denna bok lika självklart finnas i klinikbibliotek och på sjukhusakuter som på vårdcentraler. Sjuksköterskor och annan personal i primärvården har också anledning att konsultera delar av boken.