Det hör inte till vanligheten att poesi recenseras i Läkartidningen. Men kanske kan det vara befogat när en kollega håller i pennan i ett angeläget ärende? Sam Ghazi arbetar som läkare i Stockholm. Hans debutdiktsamling kom i våras. Den handlar om hans fars liv och död i den farliga zonen mellan två kulturer, där liv kan tillintetgöras eller bli till något märkligt och stort. Dikterna startar vid obduktionsbordet, och redan i denna poetiskt omöjliga miljö visar författaren en språklig händighet som får det morbida att lyfta mot det sublima:
»Hårstrået vajar, fortsätter växa livlöst vidare
Dina segel hissade i formalin«
Eller:
»Utdöda språk mellan kotorna
Snittet drar från halsgrop till blygd
lossar ordet från köttet«
Den osminkade detaljrikedomen i obduktionsdikterna får mig att tänka på
P-C Jersilds »Medicinska memoarer«, där han ger en mer prosaisk beskrivning av obduktionerna som del av läroprocessen och initiationsriterna för unga medicinare.
I andra delen av diktsamlingen kommer författarens språkliga och associativa spänst bäst till sin rätt. Här blandas faderns och sonens upplevelser från svenskt 70-tal med fragment från en annan tid och ett annat liv i faderns hemland Syrien. Den omöjliga balansgången mellan över- och underkvalificering på den svenska arbetsmarknaden gestaltas effektivt. Här anas »röster av välfärd«, men i grunden ett stort utanförskap:
»Du får välja
arkivarbete eller Ams
Aftonbladet eller Expressen«
» ha allt
Vara ingen
längta bort
vara borta«
I denna mellanexistens växer hatet och bitterheten och blir till social isolering och till fördomar mot allt och alla, och slutligen till ren paranoia mot det samhälle som stänger ute med subtila medel.
»Tal i tungor
inte svenska
inte arabiska
Svalget
där ord jäser
och ormar kläcks«
Ghazis diktsamling är alltså ett ömsint och osentimentalt porträtt av den döde fadern i hans kulturella vilsenhet. Den är också ett slags språklig seger över detta tillstånd. Med sitt skrivande gör Ghazi självklar entré på den arena som fadern aldrig fick beträda. Ibland kan jag se en skymt av Johannes Anyuru i den stundom brutala, språkliga spänsten. Som berättelse om en människa i spänningsfältet mellan två kulturer är det lätt att foga in diktsamlingen i den stora traditionen från Salman Rushdie, Zadie Smith. Monica Ali m fl – och förstås den svenske författaren Jonas Hassen Khemiri.
Svårt att påstå att denna diktsamling är speciellt lämpad för läkare. Detaljerna i obduktionsdikterna är inte skäl nog att läsa, men det är däremot metaforerna och de poetiska bilderna som på något sätt skänker värdighet åt ett svårt och trist liv. Jag hoppas få läsa mer av Sam Ghazi framöver!
