Hur kan patienten hjälpa läkaren så att den rätta diagnosen ställs snabbare? Hur kan läkare undvika tankemönster som leder till fel diagnos?
Trots att boken är skriven för lekmän snuddar nomenklaturen stundtals vid sedvanlig medicinsk litteratur, och Groopman tar då och då till det medicinska språkbruk han är van vid. Groopman är läkare, chef för experimentell medicin vid Beth Israel Deaconess Medical Center och undervisar vid Harvard Medical School.
Sanna berättelser från erfarna läkare utgör stommen till denna bok, och tankefällor presenteras med hjälp av patientfall. Bokens huvudsakliga budskap är att alltid minnas att det inte finns några genvägar och att snabbt ställda diagnoser måste ifrågasättas.

Vi påverkas av våra känslor. Om en läkare tycker om sin patient kommer han/hon då att diagnostisera och behandla denna patient bättre? En sjaskigt klädd man rullas in på akuten halvt komatös, tar vi oss an honom eller väljer vi den välklädda herren i övervaknings- båset? Patienter vi tycker om kan vara en fara då läkare tenderar att dra förutfattade slutsatser.

Ett annat scenario, kanske mest typiskt för akuten: Patienten vi träffar har flera olika besvär. Det är ont om tid, och läkaren väljer att plocka ut de symtom som stämmer för ett av flera möjliga tillstånd. Groopman kallar detta »cherry picking«, dvs läkaren väljer ut det som passar in och rationaliserar bort andra symtom som patienten nämnt. Diagnosen ställs, behandling sätts in och patienten skickas hem. »Availability« kallas fenomenet där läkaren väljer den diagnos som först kommer i åtanke på grund av att denne sett så många med den diagnosen under en kort tid. Det är riskfyllt att förlita sig till talesätt som »det vanliga är ändå det vanliga« och att rationalisera bort alla de diagnoser som inte är så vanliga eller att förlita sig till ett handhavande bara för att »det alltid gjorts så«, eller till konsensus som inte har vetenskapligt underlag. Men även det omvända, där allt styrs av vetenskapliga studier, innebär en risk, och läkaren bör minnas att det i alla vetenskapliga studier finns ett uns av osäkerhet och att inga studier kan presentera absolut sanning. Groopman påpekar risken med att låta röntgenbilder få styra den diagnostiska processen och att röntgenläkare kan missa viktiga diagnoser om remittenten valt att inte nämna viktiga kliniska data.

Boken berör ett känsligt tema. Hur en läkare tänker har alltid varit ett mysterium, och läkekonsten i sig har varit ett verk att närmast jämföra med gudars. Huvudproblemet för en sådan här personlig och blottläggande bok kan sammanfattas i frågan: Hur ska läkaren tas ner från sin piedestal och den diagnostiska processen ifrågasättas samtidigt som patientens förtroende för sjukvård och läkare bibehålls? Groopman löser inte riktigt detta dilemma men håller sig ändå på en diplomatiskt neutral mark. Syftet med boken är gott, och det handlar om att låta patienten förstå den diagnostiska processen för att lättare kunna förstå sin läkare och dessutom kunna underlätta processen genom att ställa nyckelfrågor.