Curt Franksson, Rolf Luft och Lars Thorén – på bara några veckor har tre av dem som skapade dagens medicinska samhälle fallit bort. Alla gjorde en betydande insats under förra seklets expansiva kliniska tid, den tid då det fanns både resurser och idéer för patientnära forskning, för att inte tala om vilja att göra unika insatser i sjukvården.
Som tillhörande samma generation upplevde jag deras nyskapande insatser i behandling och undervisning och är därför knappast den som ska framhålla vad de betytt för samtiden och för framtiden, men om inte jag gör det, kommer väl ingen annan att stanna upp ett ögonblick och fråga sig: Vad betydde de, vad gjorde de egentligen, och behöver man bry sig om vad de hade för sig?
Alla tre hade den oerhörda turen att börja läsa medicin under mellankrigstiden, att bli färdiga med sina basala studier just som kriget också var färdigt och att sedan få vara med om den expansiva vågen efter andra världskriget. Alla såg framtiden an med positiva förtecken. Det var självklart att utnyttja all ny kunskap som genererats under kriget och tiden omedelbart därefter. Nyskapande arbete till patienternas fromma sågs med blida ögon – ja, mer än så – av överhet och arbetsgivare inom sjukvården.
De tre representerade den innovative entreprenören som även inom sjukvården kunde driva sina teser och fullfölja sina ambitioner. De behövde inte heller uppleva andra gränser än dem de själva satte.
Här är inte platsen att ge någon fullständig bild av dessa medicinska ledare; det får andra ägna sig åt. Jag vill endast med några rader sätta in dem, var och en, på ett ställe i den medicinska historien, där deras namn för alltid kommer att finnas.

Curt Franksson gjorde en snabb karriär som kirurg och blev den som utförde den första lyckade njurtransplantationen i Sverige. Lars-Erik Gelin nafsade honom i hälarna och kom snart efter. Egentligen var det ursprungliga, basala vetenskapliga arbetet gjort långt dessförinnan.
Redan Alexis Carrell, Nobelpristagare i början av seklet, hade angett principerna för transplantation, men det var först 50 år senare som de första lyckade njurtransplantationerna gjordes i Boston. Principerna var klara, men att själv utföra ingreppet, att bygga en organisation där alla detaljer var tillgodosedda, där patienten kunde känna trygghet och där kirurgen fick dirigera alla resurser – det var ingenting svenska läkare var särskilt inställda på.
Med sin optimistiska inställning och ledarförmåga lyckades Curt med företaget och visade hur verksamheten skulle organiseras för att ge bästa möjliga utbyte. Att han dessutom lyckades med att editera en bok om kirurgi, som har blivit uppskattad och läst av många årgångar av medicinare, visar bara vilken bred och kunnig person han var.

Rolf Luft, som gärna talade om sig själv som »en fattig stockholmskis från söder«, skapade svensk endokrinologi. Han kom, som det föreföll, från intet när han inte bara drog upp riktlinjerna för svensk endokrinologisk forskning och undervisning utan också, med sin unika kombination av kunskap och intuition, upptäckte en helt ny sjukdom som fått bära hans namn. Sällsynt, ja, dagens medicinare har inte stora chanser att få se den, men också unik i att Rolf kunde direkt påvisa sammanhangen mellan störningarna i cellens inre och patientens symtom.
Rolf Luft inte bara skapade svensk endokrinologi, han hjälpte till att dra upp riktlinjer för behandling av diabetes, och långt efter pensionsåldern bidrog han till att klinisk forskning fick en fortsatt plattform inom Karolinska institutets annars så prekliniska inställning. Hans plädering för vikten av att klinisk forskning måste specialiseras, gå på djupet men ändå vara nära patienten har förhoppningsvis givit Karolinska institutets ledning en insikt om den patientnära forskningens betydelse.

Lars Thorén verkar kanske mera jordnära, mera allmänt orienterad i förhållande till de två övriga, men han är verkligen ett exempel på att skenet kan bedra. Med sin vänliga, timida framtoning verkade han inte kunna företräda det aggressiva kirurgämnet särskilt väl. Ingenting kan vara mera felaktigt. Han var en stark person, som företrädde kirurgin i alla sammanhang. Hans insatser för att sprida kunskaper om vätske- och elektrolytbalans var stora, och hans lärobok om dessa frågor har spelat en stor roll för svensk kirurgi och svensk sjukvård.
Dessutom hade han den ovanliga förmågan att inse behovet av uppdelning och specialisering, och hans insatser på Akademiska sjukhuset i Uppsala går långt utöver vad man väntat sig att han skulle åstadkomma.

Tre ledande personer inom svensk medicin har gått bort. De tillhörde alla den generation som fick uppleva den enorma utvecklingen i andra världskrigets spår, och de bidrog till denna på ett sätt som gör att deras minne måste bevaras.
Det är lätt att förbise grunderna till de medicinska kunskaperna när man själv strävar mot ett högt satt mål. Dagens generation av läkare likaväl som morgondagens måste ändå ha en möjlighet att känna till föregångsmännen, och i den utsträckning de finns, -kvinnorna.
Inte för deras egen skull utan för att de som arbetar inom sjukvården, medicinen, omhändertagandet av sjuka medmänniskor, inte får glömma att de har föregångare att se upp till, rollfigurer att efterlikna i dagens och framtidens mera nivellerande klimat.