I förordet anges att boken är tänkt att vara en »nyttig handbok för samtliga medlemmar i det multiprofessionella sjukvårdsteamet«. Boken är skriven av en allmänmedicinare. Målsättningen är alltså att allmänmedicinaren, som har större insikt än de flesta om läkemedelsordinationer, ska delge sina erfarenheter. Efter att ha läst boken från pärm till pärm tvingas jag inse att så inte blev fallet.

Boken inleds med klara begrepp inom allmän farmakologi, där läkemedlens öde i organismen beskrivs på ett lättfattligt sätt. Visserligen här och var med föråldrade läkemedel (t ex probenecid) och på andra ställen med läkemedelsförkortningar som inte förklaras (t ex SSRI, NSAID), men det är för de flesta som arbetar inom området ändå en trevlig läsning som ger populärvetenskaplig vinkling på farmakologins grunder. Detta slukar en tredjedel av boken.

Receptorfarmakologin beskrivs på ett bra och populärvetenskapligt sätt, som tar ett enkelt grepp på ett komplicerat område och beskriver detta utan en enda kurva över de matematiska förlopp som styr vår förståelse och vårt tänkande inom området.
När man kommer till området speciell och organrelaterad farmakologi har författaren valt att dela upp kapitlen i enzymblockad, viktiga måltavlor, kalciumjonen, läkemedel till äldre och antibiotika. Detta gör boken svårläst, eftersom man som regel relaterar sin läkemedelsbehandling till olika målorgan: hjärtat, magen, eller kanske reumatiska sjukdomar. Som de nu beskrivs blir texten svårbegriplig, och läsaren måste ta sig igenom hela avsnittet innan man finner »sitt organ«. Särskilt saknar jag behandling med biologiska läkemedel mot inflammatoriska sjukdomar, som har blivit en viktig farmakologisk behandlingsprincip under 2000-talet.

Slutfasen av boken handlar om läkemedelsinteraktioner, om hur dessa kan förebyggas och om att förutse och undvika biverkningar. Detta är en ambitiös och lovvärd inställning. Problemet är bara det att det är just de interaktioner och biverkningar som inte kan förutses som är de stora problemen. Hur finner vi dem? Inte med ett ord finns begreppen »challenge«, »dechallenge« och »rechallenge« nämnda. Man påstår dessutom att oförutsägbara läkemedelsbiverkningar är ovanliga. Jag håller inte med om det. Alla oväntade reaktioner under eller i samband med en läkemedelsbehandling är att se som en potentiell biverkning och ska utvärderas.
Slutkapitlet beskriver de processer som är involverade i introduktionen av ett nytt läkemedel. De olika faserna beskrivs, liksom godkännande av etikprövningsnämnd (kallat etisk kommitté), men inget finns angivet om att även Läkemedelsverket ska ge sitt tillstånd.

Efter att ha stängt boken läser jag titeln igen: »Så fungerar läkemedel«. Men vet vi det? Har vi fått ökad kunskap? Har inte författaren missat själva idén genom att inte klart och redigt ta reda på om behandlingen verkligen fungerade? I framtiden vill läkaren gärna se en bra effekt av sin behandling. Det gör man genom att på nytt värdera sin patient med anamnes och kliniska mått. Med korrekt diagnos och rätt indikation och dos har man möjligheter att lyckas.