»Medicinens språk« är en utmärkt liten bok som kommit i en ny, andra upplaga. Boken är utgiven av Svenska Läkaresällskapet och dess kommitté för medicinsk språkvård, och författare är Ulla Clausén, Jarl Holmén, Hans Nyman, Helena Palm samt Björn Smedby under redaktörskap av Magnus Fogelberg och Göran Petersson. En bok om latin och grekiska, kan det vara något för en kliniker? Ja, faktiskt, och det vill jag påvisa i det följande.

Det är väsentligt att vi lär oss mera om de termer och det språk vi använder i vårt yrke, detta av många skäl.
– Det krävs att vi använder ett begripligt språk i kommunikationen med patienter och anhöriga.
– I den ökade datoriseringen med elektroniska patientjournaler kan en felaktig term eller en felstavning få stora konsekvenser.
– Det är också viktigt att behärska vårt arbetsspråk när vi samtalar och när vi dokumenterar det kliniska arbetet.
– Allmänhetens kunskap om och intresse för medicinska frågor har ökat i takt med den alltmer utbredda användningen av Internet, och det gör det ännu viktigare att vi använder enhetligt språk och korrekta termer.
– Inom professionen och inom arbetslaget på en avdelning kan utbildning och erfarenhet vara vitt skiftande. Det är därför viktigt att använda ett enhetligt och tvärprofessionellt språk för att arbetet ska kunna utföras enhetligt och säkert.
Jag tycker att det är intressant att man kan dela in det medicinska fackspråket i tre varianter:
– i det vetenskapliga språket, som ska vara exakt, enhetligt och entydigt
– i det medicinska allmänspråket, som ska vara enkelt, klart och begripligt
– i det medicinska arbetsspråket, som endast används av personalen och som därför kan tillåta slanguttryck och förkortningar.

Särskilt viktigt i vårt dagliga arbete är det att vårt allmänspråk begrips av inte bara arbetslaget, kollegan och operationsassistenten utan även av patienten och den anhörige och, kanske i många fall, av allmänhet och medier.

Mycket av läsningen är rent allmänbildande. Avsnittet om semantik, dvs läran om ordens betydelser, är mycket lärorikt även om det i mångt och mycket är en repetition av grammatiken och gymnasietidens svensklektioner.
Nu vet jag vad en homonym (= identiska ord med olika betydelser, t ex os, som betyder både ben och mun) och en eponym (= en sjukdom eller en metod uppkallad efter t ex dess upptäckare, t ex röntgen efter Wilhelm Röntgen) är, och jag kan skilja på pejorativa ord (= försämrande, nedsättande, t ex vanvård, vulgär) och eufemismer (= förskönande omskrivning, t ex somna in i stället för dö).
Jag reflekterar också över sådant som är självklart, t ex att positivt och negativt kan betyda olika för patient och personal, jämför positiv odling, negativ neurologi.

Rena grekiskan betyder i allmänt språkbruk någonting obegripligt, men nog klarnar en hel del efter avsnitten om latin och grekiska. Den patologiska terminologin är i huvudsak av grekiskt ursprung, anatomin däremot är latinsk. Gastritis är magkatarr på grekiska, men ventriculus är latin för magsäck. Annars är i denna lilla bok 50 sidor om latinsk grammatik kanske i mesta laget för en naturvetare, även om denne är humanistiskt lagd.
Jag får dock lära mig grunderna för uttal – detta är ju ett kärt ämne på ronder och i lunchmatsalar. Att ischias uttalas med sje-ljud känns naturligt. Men att i:et i mellitus i diabetes mellitus ska vara betonat, verkar svårjobbat, åtminstone på ortopedronderna.

Avsnittet om engelsk terminologi är intressant på många sätt. Undervisning, forskningsrapporter, kongresser använder engelskan som internationellt språk. Det är förstås okej. Men svenskan måste leva kvar. Läkaren måste kunna tala med sin patient på svenska, vi måste kunna förmedla kunskap och forskningsresultat på svenska. Annars drabbas vårt språk av domänförluster, dvs det kan inte användas inom vissa områden, och kommer att dö ut som kommunikationsmedel.
I boken radar man upp många exempel på såväl rätt som onödig eller felaktig användning av engelska termer. Varför använda »compliance« i stället för följsamhet, »graft« i stället för ymp, »whiplash« i stället för pisksnärt, »alignment« i stället för inriktning, »stroke« i stället för slag(anfall)? Ett exempel: ett uttryck som »efter slaganfallen« – vilken form skulle »stroke« få, »strokarna, stroksen, stroken, strokesarna«?

Jag har funnit »Medicinens språk »värdefull och faktiskt njutbar som handbok, lärobok och uppslagsverk. I boken finns ett flertal nyttiga listor över termer: substantiv, adjektiv, prefix m m.
Här kan man också utläsa betoning liksom den svenska benämningen. Mycket användbart! Här får jag bekräftat att artros är försvenskat och numera bör stavas utan h, och att hälbenet, calcaneus, i framtiden sannolikt kommer att stavas med k som begynnelsebokstav.

Denna andra upplaga har fått nya intressanta avsnitt om terminologiarbete, dokumentation, klassificering och kommunikation, vilket gör boken komplett. Här finns också en bra referenslista med bland annat databaser och Internetadresser, ett effektivt register samt, förstås, sist men inte minst, det grekiska alfabetet.
Jag kan varmt rekommendera denna välskrivna bok som likaväl kan läsas för nöjes skull som användas som uppslagsverk och lärobok.