Vem ältar inte?
Varför tog jag inte en röntgen? Tänk om jag inte hade skrivit ut patienten, hur kunde jag! Kände jag på lymfkörtlarna i axillerna? Undrar om den där sjuksköterskan tog illa upp? Ska jag bli kardiolog eller psykiater?
Läkaryrket är ansvarsfullt och innehåller mängder med svåra valsituationer. Situationer som kan ge upphov till ångest passerar dagligen. Inte blir det lättare med den ständiga stress som vi läkare ofta befinner oss i. Det är säkert många med mig som känner igen sig i att det är lätt att börja älta de beslut vi fattat under dagen när vi kommer hem. Nu finns räddningen i Olle Wadströms bok »Sluta älta och grubbla – lättare gjort med kognitiv beteendeterapi«. Det är, vad jag vet, den första bok i ämnet som tar upp problematiken i ett beteendeterapeutiskt perspektiv. Den börjar dock med att ställa alla föreställningar på ända.

Trösta inte! Som utgångspunkt för sin förklaringsmodell av hur ältande uppstår och vidmakthålls tar Wadström Premacks princip. Denna princip känner vi väl till i uppfostringssammanhang: »Om du plockar undan efter dig, så kan du spela TV-spel«. Att spela TV-spel är något som är så roligt för utövaren att det är självförstärkande, dvs det behövs inga andra »morötter« för att man ska vilja spela TV-spel. Om man sedan gör något olustigt (plocka av disk) i anslutning till det självförstärkande beteendet, förstärks även det, dvs det blir mer sannolikt att detta händer igen av sig självt. Med andra ord, ett beteende som leder till ett självförstärkande beteende blir själv förstärkt och kommer att upprepas.

Enligt Wadström är detta en grundläggande princip till hur ältande uppkommer, men varför ska man då sluta upp med att trösta?
Jo, på samma sätt som ovan (TV-spel verkar förstärkande för att plocka av), följs olusttankar av tröstetankar. När man ältar börjar man således med en olusttanke/ältandetanke (»jag skulle ha tagit Hb också«), vilken följs av en tröstetanke (»det gör nog inget, han såg ju inte anemisk ut«). Med tröstetanken går ångesten/olusten ner, vilket paradoxalt nog förstärker (gör det mer sannolikt) att en ny ältande tanke kommer. Ältandet drivs alltså fram av växling mellan olusttankarna och de tröstande tankarna. På så vis hävdar Wadström att vi som läkare många gånger gör patienten en björntjänst när vi tröstar en ältande patient, vilket torde vara ett lika nytt som intressant synsätt för professionen?

Något som imponerar på mig är att Wadström på 106 sidor lyckas förklara grundläggande beteendeterapeutiska begrepp samt beskriva ältandets funktion och dess behandling. Han tar även upp specifika tillstånd som social fobi, hypokondri och tvångssjukdom. Slutligen nämner han även »normalt« ältande i form av förväntans- och beslutsångest.
I boken beskrivs flera patientfall. Enda risken är väl att det på sina ställen blir väl kortfattat och att det vetenskapliga underlaget för vissa påståenden inte redovisas, men varför älta?

Jag tycker att boken varmt kan rekommenderas till alla läkare som själva ältar (det finns skattningsformulär längst bak i boken), som har ältande patienter (vem har inte det?) och som önskar göra något åt det. Boken passar även dem som blev nyfikna på vad man ska göra istället för att trösta, boken innehåller sex olika sätt att behandla ältande på.

Wadström avslutar sin förnämliga sammanställning med sinnesrobönen, som han menar kan sammanfatta budskap och behandlingsstrategi vid grubbel och ältande: »Gud, ge mig sinnesro så att jag kan acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.«