Förlossningsvårdens spänningsfält ligger mellan det okomplicerade och det komplicerade. Två utsagor från förra seklet illustrerar detta. Å ena sidan barnmorskan som under hela sitt yrkesliv ägnade sig åt hemförlossningar: »Jag anser inte att en enda förlossning varit helt komplikationsfri, alltid har det varit något, även små detaljer. Ingen förlossning är perfekt. Jag lärde mig att aldrig förhasta mig. Att aldrig visa minsta oro. Oro smittar av sig. Min tillflykt var hemlighuset – utedasset. Där fick jag vara i fred, hämta mig och komma tillbaks.«
Å andra sidan en framliden obstetrikprofessor: »Ibland undrar jag inte bara hur mycket lugn och trygghet all screening och elektronisk övervakning ger utan också hur mycket oro och ångest den skapar.«

Ulla Waldenström, professor i omvårdnad vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska institutet, har nu skrivit en aktuell bok på detta tema, en bok som berör och borde finnas på alla förlossningsavdelningar. Boken är frukten av en resa från sommarvikariat på förlossningsavdelning på 1960-talet, psykolog på 1970-talet, barnmorska och disputation på 1980-talet.
Till hennes främsta forskningsmeriter hör den randomiserade studien om tidig hemgång efter förlossning i Dalarna, utvärdering av ABC-enheten på Södersjukhuset och den nationella observationsstudien »Kvinnors upplevelse av barnafödande« (KUB). Med den senare är författaren alma mater för sex avhandlingar.

Hennes yrkeserfarenhet och forskningsrön tillsammans med redovisning av systematiska litteraturöversikter inom ämnesområdet är källorna till denna bok, som spänner över centrala frågor i mödra-, förlossnings- och BB-vård.
Författarens tes och oro är att medicinsk teknologi lätt låter sig överanvändas, där mementot är sociologers och socialantropologers ifrågasättande av »medikalisering« och »avhumanisering« av barnafödandet. Ett motto i boken är att ifrågasätta »what is, must be best«, eller, för att citera Sherlock Holmes: »Watson, det rör sig inte om att se, utan att lägga märka till«.

Navet i boken är lyhördhet för kvinnans och barnets behov i det som är kunskapsbaserad mödra- och förlossningsvård. Författaren ställer nyttigt polemiskt obekväma frågor om ultraljud, fosterdiagnostik, smärtlindring och förlossningsupplevelse, kejsarsnitt, CTG (kardiotokografi) och tidig hemgång.
Denna arena är inte lätt kunskapsmässigt, där medicinsk teknologi ännu kan vara trubbig, och etiken är framträdande. Det finns frågor som inte låter sig besvaras av randomiserade studier. Skenbara samband kan lyftas fram där tolkning mer handlar om värderingar och där samsyn inte alltid är eftersträvansvärd.
Öppenhjärtigt beskriver författaren historien om ABC-konceptet som försvann och hemförlossningar i marginalen.

Normförskjutningar i vården och hos föräldrarna uppmärksammas. Attityder och förväntningar är olika och förändras; från gröna vågen till dagens livspussel och senarelagda barnafödande, ökande förekomst av förlossningsrädsla, mannens ökande delaktighet, alvedongeneration, curling- och helikopterföräldrar. Med den ökande autonomin för den födande kvinnan och hennes partner förändras den professionella autonomin till att fortfarande veta mest men kanske inte alltid bäst i det individuella fallet.

Författaren framhåller också att det inte handlar om läkare mot barnmorskor utan mer om dagens förlossningsvård. I utvärderingen av ABC-enheten framkom det att arbetsmiljön där gjorde barnmorskorna mindre auktoritära och lämnade mer ansvar till föräldrarna.
Även om barnmorskor ofta intar en kritisk hållning till medicinsk teknologi framhålls det att de så fort de själva får självständigt ansvar för en viss metod blir entusiastiska förespråkare för densamma.
Oavsett egna erfarenheter och yrkesposition ger boken tankar för vår dagliga utmaning på förlossningsavdelningen: vara ständigt närvarande, vara lyhörd och kunnig, oftast stå bredvid, ibland göra lite, och sällan, men desto resolutare, göra mycket.

Med Thomas Bergmans finstämda bilder av det nyfödda barnet förs läsaren varligt fram till författarens reflektion över kvinnors olikhet i födandet efter en arbetsdag på förlossningen: »Att naturen har gjort det lätt för somliga, svårt för andra. Varför? Eller är det miljön, kulturen? Vissa vill föda helt själva, andra vill ha all hjälp som går att få. Hur påverkar kvinnans egen inställning förlossningens förlopp?«