P-G Bergfors är barnläkare men lämnade klinikchefsskapet i Skellefteå för över tjugo år sedan för musiken och skrivandet. Han är en välkänd profil i svenskt musikliv. Men jag tror att hans medicinska bakgrund har varit viktig för honom när han skrivit boken om Mozarts ansikte, även om han kallar philtrum för glabella.

En läkare skaffar sig kunskap om sin patient genom att iaktta, undersöka och ta upp anamnes. En skicklig barnläkare kan ofta ställa diagnos på specifika syndrom bara genom att noggrant observera sin lilla patients ansikte. Barnläkaren kan inte få anamnes direkt från sina minsta och får därför lita mycket till sin egen iakttagelseförmåga och andras berättelser. Det är precis vad Bergfors gjort när han granskat kanske hundra konterfej av kompositören.

Den musikälskande konstnären Torolf Engström hittade 1978 av en slump ett porträtt »Eines jungen Herrn« på en utställning i Luzern. Han slogs omedelbart av att detta måste vara en okänd målning föreställande Mozart, och han lyckades förvärva den. Det är en levande naturalistisk bild nästan en face, med en lätt inåtskelning på vänster öga, bruna irisar och den lilla skåran i den framskjutande underläppen, som återfinns också hos modern och yngste sonen.

Bergfors bok beskriver hur Engström till sin död försökte leda i bevis att detta var ett autentiskt Mozartporträtt. Därefter tog Bergfors vid och gjorde en mer vetenskapligt inriktad granskning av detta och många andra Mozartporträtt som förekommer rikligt i boken. Bergfors lyckas med stor sannolikhet vederlägga den allmänna uppfattningen att Mozart hade blå ögon och påpekar att både moderns och sönernas irisar var bruna. Författaren förmår också delvis kartlägga målningens proveniens.

Att Mozartporträtten är så få anser Bergfors beror på att kompositören inte ville avbildas. Han ansåg sig vara ful med stor näsa och många ärr efter kopporna vid 11 års ålder, och han var naturligtvis medveten om sin skelning. Mozarts omvittnade livlighet talar också emot att han kunde sitta still för en målning. På de flesta bilder som finns sitter han vid pianot, då han kunde försjunka i sin musik. Bergfors lyckas också visa att konstnären, Madame Rosa, med största sannolikhet är den vän i familjen som avbildat både modern och fadern.

Det tidigare okända porträttet är en sensation då det återger Mozart levande, med större naturlighet än som var vanligt, och med närmast konstnärlig akribi.
Koppärren är visserligen inte med, vilket skulle ha varit en synd mot rådande stil, men skelningen och en antydan till ett ärr vid sidan av den hereditära läppfåran. Finns då inte skelningen på andra porträtt? Nej, den skulle döljas, men på en målning har vänsterögat en dubbel pupillreflex. Ett dolt budskap från konstnären om att här finns något avvikande.

Boken är välskriven, lättläst med korta kapitel på några sidor vardera, och av särskilt intresse för musikälskare och kliniker. Bergfors´ arbetssätt liknar en genetikers som försöker komma fram till en ovanlig diagnos. I bokhandeln skulle den försvara sin plats under rubriken spänningslitteratur.