Uppvuxen i en familj med apotekartradition fick jag lära känna något av detta yrke när jag som nyfiken ung pojke hälsade på min morfar på hans apotek, Kronan i Filipstad. Jag såg hur det gick till att tillverka läkemedel från recept till flytande medicin i bruna flaskor eller pulver och piller. En gång kom en gammal patient som klagade att han inte blev bra med den nya tablettmedicinen. Han sa: »Kan jag inte få riktig flytande medicin som är besk, smakar illa och rensar hela mig?« – Ja, så var det på den tiden när läkemedel började tillverkas i stor skala.

På 1950-talet, när jag läste medicin, kom kursen i farmakologi med läran om läkemedel, deras indikationer och biverkningar. Då fick jag lära mig att skriva detaljerade recept med latinska namn på alla komponenter samt deras vikt och koncentration. Vid den tiden (1956) hade Medicinalstyrelsen just givit ut sin »Pharmaconomia svecica«. Syftet skulle vara:
»Ett stöd för läkarens minne, när han vill orientera sig i den raskt växande läkemedelsfloran. De två senaste decennierna har vår läkemedelsarsenal berikats med ett stort antal sådana medel, vilkas rätta handhavande kräver ingående kunskap.«
Kursen i farmakologi var jobbig men också intressant, och när jag vikarierade som provinsialläkare i Mellerud ställdes jag genast inför praktiska problem. En patient ville ha ett medel mot mjäll, klåda och håravfall. Då tog jag fram min receptpärm från kursen, där det stod upptaget alla detaljer om sammansättningen av Spiritus ad capillitium eller hårsprit, vilken bl a skulle innehålla: pilocarpin HCL, oleo ricini och salicylsyra.

Det började i Bagdad under 700-talet när läkekonsten och farmacin separerades. Så småningom skapades farmaceuten och apotekaryrket. Det första apoteket för allmänheten i Sverige tillkom 1675 och blev känt med sin skylt: Apoteket Lejonet. Här fanns en massa mediciner, från farliga kvicksilversalter till trevliga pepparkakor bakade av nunnor och sålda som medicin för diverse åkommor. Unionskungen Johan II t ex ordinerades pepparkakor mot sitt dåliga humör av sin doktor, och fortfarande lever myten att man blir snäll av dem.

Den första farmakopén författades 1530 av Paracelsus, och det första steget till en svensk motsvarighet var »Stockholms farmakopé« (»Pharmacopoeja holmiensis galeno-chymica«), som publicerades 1686, men den första officiella upplagan av läkemedelshandboken kom 1775, förstås på latin. Den var dedikerad till Hans Majestät konung Gustav III och hette »Pharmacopoea svecica«.
Alla gamla editioner av farmakopén var på latin, men i inledningen till den åttonde upplagan 1901 står det: »Genom Kongl. Maj:ts nådiga bref av den 14 december 1894 bestämdes att den nya farmakopén skulle avfattas på svenska och icke såsom samtliga
äldre editioner på latinska språket. Men vid rubricering hafva latinska namn bibehållits.«

Farmakopén på latin ansågs allmänt som något hemligt och ett privilegium bara för läkare och apotekare. Så hade det alltid varit, men det blev annorlunda i England. Här fanns apotekaren Nicholas Culpeper (1616–1654) som blev ett mycket välkänt namn bland allmänheten. 1639 etablerade han sig tillsammans med en annan apotekare i London. Detta passade honom, han behärskade klassiska språk och kunde hjälpa sina kolleger och allmänheten att tolka komplicerade medicinska texter som farmakopén, vilken han översatte till engelska så att texten skulle kunna läsas av vem som helst. Bland etablerade läkare med kungligt certifikat blev Culpeper illa sedd eftersom han hade översatt och publicerat deras hemliga manifest, »Pharmacopoeia londinensis«. Det blev emellertid inte bara en översättning av den latinska texten till engelskan utan den försågs också med sarkastiska kommentarer om dyra och diskutabla beståndsdelar i officiella medikament såsom torkade mumier och pulveriserade kranier av hängda förbrytare. Culpeper kunde inte heller låta bli att kritisera läkarna, vilka han genomskådade som charlataner när de tog patienternas pengar och plågade dem genom åderlåtning, kräk- och avföringsmedel. Presidenten av The Royal College, Theodor Mayerne, var ursinnig och förklarade: »We write this book only for the learned, for the disciples of Apollo, and for the welfare, not for the information, of common people.«

Culpepers översättning hade varit möjlig att genomföra under en tid när monarkin tillfälligt avskaffats under Oliver Cromwells styre. Hans mest välkända egna verk blev emellertid »The English physitian«, en medicinsk handledning för gemene man om användning av örtmedicin som utkom 1652 och sedan dess utgivits i över hundra upplagor, den senaste 1994 i USA. Senare upplagor heter: »Culpeper’s complete herbal«. Näst Bibeln var detta på sin tid en av de mest spridda böckerna i Storbritannien. Som en viktig hjälpreda följde den också med utvandrarna till Amerika, Australien och Sydafrika och blev den första medicinska boken som trycktes i Amerika (Boston, 1708). Ett annat betydelsfullt bidrag är Culpepers »A directory for midwives«, den första engelskspråkiga obstetriska handboken, som utkom 1651.

Vår egen botaniker och världsberömde smålänning Linné var i själva verket professor i praktisk medicin vid Uppsala universitet och publicerade 1749 sin »Materia medica«, hans egen farmakopé med 535 nya hälsobringande växter, mineralier och djur som han bedömde som användbara i medicinen.
Linné tyckte att mycket av innehållet i den gamla Stockholmsfarmakopén var värdelöst för behandling av sjukdomar och införde sin egen lista av medikament med motiveringar av valet. Denna skrift påminner om Culpepers »The English physitian« men var grundad på mera vetenskapliga principer. Culpeper hade på sin tid inte bara presenterat sina växters medicinska egenskaper utan också sammanlänkat dem med egendomliga astrologiska synpunkter om sjukdom, medicin och läkemedel. Linné däremot beskrev noggrant också nya medicinska egenskaper hos sina preparat och indikationer om vilka sjukdomar de skulle användas mot.
Han författade även flera avhandlingar om läkemedel och läkemedelskontroll, t ex hur man med hjälp av smak och lukt avgjorde kvaliteten och användbarheten av medicinalväxter. »Materia medica« var en signal till svenska myndigheter att det var dags att modernisera medicinen, och detta ledde till en nyutgåva av den svenska farmakopén år 1775.

Läkemedelsindustrins gemensamma förteckning av »Farmaceutiska specialiteter i Sverige« (Fass) publicerades första gången 1966. Detta var ett stort framsteg för objektiv information med alla detaljer om biverkningar och kontraindikationer. Dessförinnan hade varje läkemedelsföretag en egen publikation över sina produkter, som delades ut till alla läkare och apotek i landet. Detta var förstås bra, men de var opraktiska att arbeta med, det var svårt dels att rymma alla i en bokhylla, dels att hitta rätt preparat, deras dosering, förpackningsstorlek och priser i dem.
Men Fass har blivit mer och mer voluminös i och med att fler och fler parallellimporterade läkemedel har tillkommit. Den senaste upplagan (2008) har just kommit ut. Vi får se hur det blir i framtiden, är det Internet som helt ska ta över? Jag tror att vi fortfarande behöver ha något i handen, något som man kan ta med sig som dokumenterar läkemedelsterapi. Detta såg jag bevis på utomlands när jag med framgång införde »Kuwait drug index«.


Den första officiella upplagan av läkemedelsboken »Pharmacopoea svecica« kom ut 1775, då författad på latin.