Sedan den reumatiska febern nära nog försvunnit från våra breddgrader är ledsjukdomar hos barn dess bättre ovanliga. Adekvat omhändertagande kräver erfarenhet och team- och andra resurser. Detta kan uppnås bara på en handfull platser i landet.
Fyra läkare och en journalist med nära anknytning till ämnet presenterar på drygt 200 sidor sitt ämne i modern belysning. Boken har förutom redaktörerna inte mindre än 23 olika författare till enskilda kapitel, vilket borgar för att ämnet belysts allsidigt.
Det är glädjande att det nu finns en modern, lättillgänglig och auktoritativ lärobok för det stora antal vårdgivare som inte har barnreumatologisk vård som sin huvuduppgift.

Boel Andersson-Gäre inleder med några historiska glimtar där bla Eric Bywaters (inte Edward) och hans lärjunge Barbara Ansell omnämns som moderna pionjärer.
Redan på sidan 16 introduceras WHOs nu så omhuldade beskrivning av hur kronisk sjukdom påverkar individen, ICD. ICD återkommer senare i såväl ett sjukgymnastik- som ett arbetsterapikapitel. I vilken grad den nya terminologin förbättrat vårdkvaliteten undandrar sig recensentens bedömning.
Boken är som nämnts lättläst, och framställningen tyngs inte av referensangivelser i texten. Nackdelen med detta skrivsätt är att läsaren inte direkt får veta var primärinformationen finns, men det är av värde att det finns ett antal fördjupningsreferenser i slutet på varje kapitel.
Illustrationerna håller god klass men kunde ha varit talrikare. Den svagaste delen är sakregistret, som måste bli mycket mer fullständigt om boken ska fungera som uppslagsbok för sina användare. Ett exempel på bristen är de sällsynta immunrubbningarna TRAPS, NOMID, CINKA och Muckle Wells som alla omnämns i text men där endast det sistnämnda finns i registret.

Ett viktigt kapitel handlar om den fysikaliska undersökningen av leder. Här finns fina färgbilder som illustrerar det inte alldeles lätta tillvägagångssättet. Kanske kunde nästa upplaga kompletteras med några schematiska teckningar som ytterligare illustrerar undersökningstekniken.
Farmakoterapi vid juvenil idiopatisk artrit behandlas av Lillemor Berntson »som talesman för Barnläkarföreningens arbetsgrupp för barnreumatologi« och baseras på gruppens publicerade vårdprogram www.blf.net/reumatologi/index.html.

Det framhålls att smärtbehandling är viktig, och NSAID-preparatens risker utmålas. Begreppet »pseudoporfyri« omnämns som en risk utan att tala om vad det står för: fototoxisk reaktion vid exponering för UV-ljus. En vuxenreumatolog undrar över frånvaron av paracetamol som smärtdämpande medel. Metotrexats goda effekt behandlas utförligt, men man förvånas över författarens/barnläkarnas skepsis till biverkningsskyddande folattillförsel som vunnit allmän acceptans vid behandling av vuxna.
Beskrivningen av biologiska läkemedel är något ytlig och färglös, bla saknas nyare insikt om dramatiskt gynnsam effekt av IL-1Ra (anakinra) vid systemisk juvenil artrit. Det spartanska registret har redan nämnts. Man letar förgäves efter tex anakinra och infliximab.

Om boken gör ett något torrt intryck kan det tillskrivas det relativt begränsade antalet illustrationer. Som helhet kan man emellertid bara gratulera författarna till resultatet. De små skönhetsfel jag anfört hindrar inte att boken helhjärtat kan rekommenderas till såväl vårdpersonal som icke-specialister bland läkare. Specialisterna informerar sig dock grundligare i internationella publikationer även i fortsättningen.