David Finers utmärkta presentation av Bernt Bernholm i LT nr 15/2008 väcker många minnen till liv. Som David Finer skriver var förhållandet mellan läkarkåren och pressen inte alltid bekymmersfritt, och det är inga tvivel om att Bernholms sätt att tackla den medicinska journalistiken var banbrytande. En gång på 1950-talet bjöd han Rolf Luft och mig på lunch för att diskutera hur samarbetet mellan press och läkare skulle befrämjas. Det var säkert den kontakten som ledde till att Läkartidningen nästan ett decennium senare, i samband med eller strax efter omorganisationen på 1960-talet, inledde en rad seminarieövningar för att befrämja en samsyn mellan läkare och journalister.

Det var Gunnar A Olin, då redaktör för LT, och jag, ordförande i förbundet, som tillsammans med några utvalda medlemmar i förbundet anordnade tredagarsseminarier, till vilka intresserade journalister inbjöds.
Seminarierna inleddes med korta föredrag om hur vi – från vardera sidan – såg på problemet. Dessa presentationer följdes av rollspel som skulle illustrera redaktionsarbetet på en kvällstidning, när en medicinsk nyhet dök upp från USA någon gång på morgonen med pressläggning klockan tio. Snabba ryck, alltså.
Övningarna uppskattades mycket av både journalister och läkare. Ett av seminarierna hölls i Gävle, ett annat i Lund, där David Ingvar hade varit illa ute i pressen och beskyllts för att stjäla kattor från enskilda hushåll till sina experiment.
Den intima samvaron under några dagar, inblicken i de villkor som respektive profession arbetade under, ledde till ett ökat förtroende mellan pressens representanter och läkarna. Förbundet åtog sig att skapa en lista på läkare inom olika specialiteter som var beredda att svara på frågor som kunde uppstå i tolkningen av nyhetsflödet utifrån. En sådan fanns i ett antal år men krympte så småningom.

Den positiva atmosfär som detta initiativ omgavs av kom nämligen att förändras mot 1960-talets slut, då inga journalister ville ställa upp för att som man uttryckte sig »bli hjärntvättade av medicinare«. Jag inbjöds då att delta i ett möte i Publicistklubben, där samarbetet diskuterades, och försökte förklara den samhälleliga nyttan av samarbetet men fick inte något gehör. I stället framfördes att pressens uppgift inte var att göra reklam för läkarvetenskapen eller enskilda läkare och att det samarbete vi inlett måste tolkas som ett oblygt försök att påverka det medicinska nyhetsflödet till läkarkårens favör. Därmed avslutades försöket att från förbundets sida bidra till en mer balanserad beskrivning av medicinska framsteg.

Det kan också vara värt att notera att när jag blev ordförande i förbundet 1962 var Erik Husmark, förbundets VD, konsult åt Radiotjänst, som inte sände några medicinska inslag förrän de godkänts av Husmark.