Med inspiration av en dikt av Jenny Morelli i Lyrikvännen 2/2006 skulle jag vilja skriva några ord om detta att vara allmänläkare:
Kanske är det en läggning mer än ett yrkesval? Det är säkert något med våra hjärnor
som fick oss att välja det allmänna
när alla smala specialiteter stod öppna;
för mycket eller för lite av något viktigt ämne
i amygdalas trevande kontakter med hjärnbarken.
Sådant som går att mäta
och säkert kommer att mätas.
Och lämna oss lika okunniga om de verkliga skälen
till att välja allmänmedicinens gränslösa kunskapsfält,
när man till exempel kunnat välja att veta mycket mer
om hypotalamus förbindelser med hypofysen
och allt som kan gå snett där.

Läroböcker och professorer försökte lära oss mycket om det exakta vetandet,
och symtomens inbördes sammanhang.
Det är vi tacksamma för, annars skulle varje faktum
sväva fritt
och ogripbart i en rymd av okunskap.
Men erfarenheten har gjort oss ödmjuka inför möjligheten att nå den exakta diagnosen.
Alltför sällan uttrycker symtomen den bakomliggande ordning
som professorerna predikade;
en ordning där sjukdomarna låg i fina boxar
färdiga att fiskas upp av fingerfärdiga diagnostiker.
Ungefär som arterna i Linnés sexualsystem.

Verkligheten har med tiden avslöjat sitt rätta ansikte,
som är gränslöst och mångtydigt,
vilket inte betyder att sjukdomar och symtom är omöjliga
att tolka eller förstå
bara att lärobokens boxar ofta var för små.
Symtom
leder ofta ut i ordningar bortom boxar och manualer
bortom stillbilderna
ut i rörelsen och förvandlingen,
där livet pågår och det mest triviala kan visa sig vara det värsta
(ibland mätbart, ofta omätbart)
och det omedelbart alarmerande kan visa sig trivialt
(ofta mätbart).

Vårt dagliga yrkesliv äger rum i mötet med alla ofattbara patienter,
vars gränslösa liv
ändå tvingar oss att komprimera och förenkla för att förstå en liten smula
av allt som berättas
om liv
och smärta
och gnagande oro,
om såsande sår
och svullna halsar.

Att bara hålla sig till såret eller halsen eller smärtan i magen
är en lockande möjlighet
som vi ofta tvingas avvisa
eftersom det mesta som visar sig
måste förstås i sin rörelse
inte i det frusna ögonblicket, punktvis, organ för organ.

Nästan alltid arbetar vi under press som ibland är osynlig.
Ofta måste vi växla tempo:
Sårskadan måste sys snabbt och exakt.
Den deprimerade måste få den tid och närvaro hon kräver
mellan knäpunktionen och det feberheta barnet.

Många av oss är skeptiska till för mycket prat, andra gillar många ord
och fina ideologier,
där patienterna lätt blir till abstraktioner
så idealiserade att de knappt går att känna igen i den dagliga praktiken,
där trivialiteten, ovissheten och ambivalensen
är det ok man måste axla
och lära sig leva med
för att bli till nytta för patienten på sikt.

Annars bör man pröva något annat.

I prövningens stund
när den verkliga patienten sitter där mitt emot en
och klagar över sin obegripliga värk
blir talet mindre idealistiskt,
i bästa fall mera realistiskt
ett stöd för seendet, slutsatsen och tålamodet,
som måste vara stort.

En del av oss tar sig ton och sticker upp
mot kunniga specialister,
ifrågasätter vårdprogram och deras trångbröstade rationalitet,
som ogärna ser att en patient har mer än en sjukdom i taget
eftersom det försvårar den programmatiska vården.

Men även de röststarka är lilleputtar
i en värld av stora specialister, som talar om hur
bensköra, hjärtsvaga, sockersjuka
och deprimerade patienter bör behandlas.
Ibland i samma kör som de stora bolagen
i behändiga broschyrer, som ständigt
dunsar ner
i våra brevlådor för att väcka oss ur vår ljumma slummer,
oss som ännu inte förstått den livsavgörande skillnaden mellan ett LDL på 3,0 och 2,5.
Som om allt av värde för liv och hälsa
utspelades där i strömmen av kolesterolpartiklar
i blodets universum, i pulserande trånga kärl
med väggar stelnade av hela livets och civilisationens
slagg av kalk och fett och förtryck.

Liksom många specialister
tror vi på ett liv bortom statinernas universum.
Och vi tar myrkrypningarnas hot mot folkhälsan med ro
trots broschyrernas bestämda budskap om motsatsen.

Det finns allmänläkare som sitter på bergsknallar och ser sådant
och annat
som kan vara värt att tänka på
i vårt dagliga slit
där det sällan finns tid och rymd
för tanketystnad och samtal;
nödvändiga värn mot medicinens megamaskiner
som sprätter grus i våra ögon
och gör oss blinda för de stora sammanhang
där hälsa skapas och förintas.

Jag tänker på sammanhang utanför den enskilda kroppen;
på samhälle, jobb och familj
som dagligen gör avtryck i blodkärl och hjärnor
och bland annat bidrar till förändrade halter av transmittorer i hjärnans inre:
Ett faktum som vi lätt förbiser när vi envisas med att se sjukdomars väsen,
som en intern uppgörelse mellan celler i den egna kroppen.

Av många skäl har vi svårt för orsakstänkande.
Gärna upphöjer vi till orsak något som kan mätas
exempelvis halten av serotonin i hjärnans djup,
eftersom det är vetenskapligt mera hanterbart
än myllret av osäkra faktorer i världen där ute

Men kanske inte sannare?

Kunskap behövs om helhet och detaljer
och en nyfikenhet, som aldrig får slå sig till ro,
en större förståelse för det kliniska omdöme,
som innehåller stillhet och tystnad
där man kan höra röster som har svårt nå fram
i färgtryckens välskräddade värld
av målsökande medicinmolekyler.

Kanske ska man göra det till en vana att stanna upp då och då
och lyssna till tystnaden
mellan replikerna i samtalet och
orden i texten man läser
och lita på att tystnad
inte är lika med stumhet
utan en viktig vägröjare
för en kunskap värd att lita på.

Det behövs många ord med mycket tystnad omkring
för den som vill hålla sig vaken och varm
i det sövande larmet.


Illustration: Jessica Romberg