J T Hughes är neuropatolog och verksam i Oxford. Efter sin pensionering har han forskat i medicinhistoria; studier som bland annat resulterat i en biografi över den engelske 1600-tals-anatomen Thomas Willis som kom för några år sedan.
Den nu aktuella boken är en serie personhistoriskt inriktade essäer som berör förhållanden från 1500-talet fram till och med förra seklet. Essäerna har tidigare varit publicerade i olika facktidskrifter. I flera av essäerna slår författarens förankring i neuroanatomi, neuropatologi och neurokirurgi igenom.

Det personhistoriska perspektivet kanske indirekt avslöjar att det är en läkare som skrivit boken. Moderna historiker och idéhistoriker av facket har en benägenhet att glömma individperspektivet medan läkare som ägnar sig åt medicinhistoria kanske har en benägenhet att överbetona individens betydelse. Det är inte underligt. För merparten av läkare är medicinen något som får liv och konkretion i deras personliga möte med enskilda patienter och läkare. Men trots den personhistoriska ansatsen ägnar sig Hughes inte åt medicinhistorisk kuriosa. Hans val av ämnen pekar också bortom individen och speglar förhållanden av mer allmän betydelse.

I den inledande essän får vi följa den skotske renässansläkaren George Sharpes (ca 1581–1637) bildningsgång med början i Edinburgh över Montpellier och Bologna.
Särskilt hans tid i Montpellier tilldrar sig intresse: förutom att staden härbärgerade Frankrikes ledande medicinska högskola i början av 1600-talet, var den också en protestantisk högborg under en tid som förmörkades av religionskrig.
Många brittiska läkare skulle under 1600-talets första hälft söka sig dit för att grundlägga sin medicinska utbildning, så också en av tidens största engelska författare, tillika läkare, nämligen Thomas Browne (1605–1682), vars mest berömda bok, »Religio medici«, i en stillsam men kraftfull prosa under en ond tid, präglad av religiöst bigotteri, förfäktade tolerans och humanistisk vidsyn. En bok som för övrigt kom ut i en svensk nyöversättning för några år sedan.

Hughes ägnar fem av samlingens 18 essäer åt olika aspekter på denne författare, bland annat klarlägger han var »Religio medici« skrevs, nämligen i Shibden Dale i Yorkshire, där Browne verkade i början av sin läkarkarriär.
Från början var boken bara ett uttryck för sin författares privata dialog med sig själv, men den förekom i flera avskrifter, som cirkulerade bland Brownes vänner.
Första gången den kom i tryck var utan Brownes eget medgivande, men till slut kände sig denne tvungen att ge ut en korrigerad utgåva.
Man kan tycka att var den skrevs är ett perifert problem i sammanhanget, men Hughes bidrar ändå till att ge en tidshistorisk konkretion åt omständigheterna bakom denna mycket märkliga boks tillblivelse.

En annan essä tar sin utgångspunkt i romanförfattaren Laurence Sternes (1713–1768) skalle, som stals efter döden; inte helt ovanligt för en tid vars stigande humananatomiska intresse för dissektioner bara, enligt lagen, kunde praktiseras på kropparna efter livdömda.
Ett förhållande som naturligtvis för det första ledde till en brist på dissektionsobjekt och för det andra gav upphov till en omfattande illegal handel med människokadaver samt likdelar hämtade från begravningsplatser.

En essä handlar om Lawrence of Arabia, som omkom av de skallskador han ådrog sig i en motorcykelolycka 1935. Han hade sannolikt inte bara överlevt utan också helt sluppit skador om han burit skyddshjälm, vilket inte var brukligt vid den här tiden.
Den läkare som först kom att ta hand om den svårt skadade Lawrence hette Hugh Cairns (1896–1952). Han deltog sedan som militärläkare under andra världskriget och argumenterade för att arméns motorcyklister skulle åläggas att bära skyddshjälm. Så beslöt också de militära myndigheterna. Cairns kunde med stöd av statistik visa att antalet skallskador drastiskt minskade när motorcyklisterna bar hjälm.
Han byggde senare upp ett system av mobila enheter för snabb och professionell handläggning av soldater med skallskador.

En mörk sida av medicinens nutidshistoria är de läkare som under Tredje rikets dagar i olika sammanhang deltog i nazisternas program för att systematiskt avliva judar, romer och »livsovärdiga«; de senare inom det sk eutanasiprogrammet. Flera av dessa kom att lagföras under den andra Nürnbergrättegången 1946–47, som USA i egenskap av ockupationsmakt drev.
Men det fanns också läkare som utan att ta aktiv del i dödandet och dess planering ändå drog fördel av det i sin forskning. Julius Hallervorden (1882–1965), framstående tysk neuropatolog, tillhörde den senare gruppen, och han stöddes av sin något yngre kollega och chef Hugo Spatz (1888–1969). Bägge var knutna till Kaiser-Wilhelm- Institut für Hirnforschung, Berlin-Buch.

Hughes redogör för hur Hallervorden aktivt sökte få anatomiska preparat från hjärnvävnad med ursprung i eutanasiprogrammets offer till sin forskning.
År 1944 innehöll hans samling över 110000 preparat från 2800 fall. Haller-vorden var välinformerad om deras ursprung och uppgav själv senare att han inte tyckte det var hans ansvar att veta varifrån preparaten kom.
Hughes träffade Julius Hallervorden och Hugo Spatz vid flera tillfällen efter kriget; ingen av dem ställdes inför rätta. De fortsatte leva som aktade forskare.
Kanske hade de inte begått något brott i juridisk mening, men erfarenheterna från nazismens läkar- och forskningsetik är varnande exempel, och man påminns om detta i en av de viktigaste essäerna i Hughes´ bok.

Ovanstående är några axplock på ämnen som behandlas av Hughes. Hans stil är lågmält saklig. Essäerna är ytterst informativa. De visar hur man med hjälp av enskilda exempel och biografier kan belysa generella utvecklingstendenser. På så sätt levandegörs historien.
Vad dessa essäer också exemplifierar är vikten av att just läkare ger sig ut på medicinhistoriens vida fält. Utan författarens medicinska profession hade inte merparten av dessa essäer skrivits.

Essäistik är en litterär konstform i sig. Den har djupa rötter i anglosaxisk litteratur. Hughes visar hur väl denna konstform också kan komma till sin rätt i medicinhistorien.
Jag rekommenderar mina medicinhistoriskt intresserade kolleger att införskaffa hans essäsamling. Essay betyder ju ursprungligen försök. Jag tycker Hughes inspirerar till liknande försök på svenska.