Jesper Gunnarsson flyttade hemifrån när han bara var 16 år gammal. Han var äldst av fem bröder och han stod inte ut längre. Mamma Isabells tvångssyndrom hade blivit värre, och de ritualer hon kände sig tvingad att utföra för att söka bemästra sin ångest satte prägel på hela familjelivet.
Men Jesper Gunnarsson skulle återvända till barndomshemmet i en ny roll. Han hade blivit filmare, och bestämde sig för att göra en film om familjens liv och mammans sjukdom. Under fem år följde han sin mamma, Isabell Gunnarsson, med kameran. Resultatet blev dokumentärfilmen »Glöm ej bort att älska varandra«, som visas på söndag, den 26 oktober, i SVT2.
Läkartidningen såg en förhandsvisning tillsammans med barnpsykiatern Henrik Pelling, överläkare vid BUP-kliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala, och en av Sveriges ledande experter på tvångssyndrom (även kallat OCD, obsessive compulsive disorder).
Den speciella tillkomsthistorien gör att filmen präglas av ett starkt förtroende och en ovanlig närhet. Filmen ger en bild av en kärleksfull mamma, beredd att göra allt för sin familj, men väjer inte heller för det svåra och plågsamma. I en scen står Isabell, mitt i vintern, i snön ute på gårdsplanen endast iförd trosor, och försöker desperat paketera och oskadliggöra sopor; med denna tvångshandling söker hon skydda sitt hem och sina barn från smuts och smitta.
– Det är en mycket gripande film, säger Henrik Pelling. Den visar att OCD kan vara en mycket svår sjukdom. Samtidigt ska man komma ihåg att filmen handlar om ett ovanligt svårt fall. I dag är det mer sällsynt att sjukdomen utvecklas så långt, eftersom det finns effektiv behandling att sätta in på ett tidigare stadium.

Grunden i behandlingen av tvångssyndrom är en form av KBT, kognitiv beteendeterapi, där man fokuserar på exponering och ritualprevention. Ofta används också läkemedel, i första hand SSRI-preparat. Den psykologiska behandlingen innebär att patienten gradvis exponerar sig för sådant som han eller hon vanligtvis strävar efter att undvika, och samtidigt försöker låta bli att utföra de ritualer som ska hålla ångesten i schack. Men patienten behöver mycket stöd och hjälp för att våga närma sig det farliga, förklarar Henrik Pelling:
– Det hjälper inte ett dugg att säga »sluta upp med de där dumheterna«. Alla patienter med OCD har redan hört det många gånger från sin omgivning, och även sagt det till sig själva. Men om ritualerna inte utförs fruktar de att hemska katastrofer kan inträffa, att medlemmar i deras egen familj kan skadas eller rentav dö. När Isabell står och fryser ute i snön vet hon själv att det inte är rationellt, men hon fruktar att priset om hon inte gör det blir ännu högre.
– Därför måste man som behandlare visa ödmjukhet och närma sig i små steg. Men behandlingen är effektiv. Många patienter med lindrigare OCD blir helt friska, och även med svår OCD kan man bli betydligt bättre.

Isabell Gunnarsson hade en viss benägenhet för tvångstankar och tvångshandlingar redan som barn, men det var när hon var 28 år som sjukdomen slog till på allvar. Hennes tredje barn hade dött i livmodern med navelsträngen runt halsen, kort före den beräknade förlossningen, och vid ett återbesök nämnde läkaren något om att man hittat en bakterie i moderkakan. Trots att detta inte hade något med barnets död att göra, utlöstes en process där Isabell blev alltmer fixerad vid att skydda sitt hem och sina barn från smuts och smitta.
Just rädslan för smuts och smitta – och tvånget att ständigt tvätta sig, städa och hålla rent – är enligt Henrik Pelling den allra vanligaste formen av tvångssyndrom. Som nummer två kommer tvånget att kontrollera. Många av oss kontrollerar en extra gång att vi stängt av spisen. Men om vi måste kontrollera det tio gånger innan vi får gå ut, och dessutom måste åka hem från jobbet för att kontrollera en extra gång, då har tvånget tagit över.
Omkring två procent av befolkningen drabbas av OCD. I hälften av fallen börjar symtomen före 15 års ålder. Svenska läkare har blivit mycket bättre på att upptäcka OCD, säger Henrik Pelling, men fortfarande finns det läkare som missar diagnosen.
– Det är inte ovanligt att patienten och familjen skäms för sjukdomen, och försöker dölja den även för läkaren. Tvångssyndrom leder ofta till relationsproblem och problem med skolan eller arbetet. Då är risken att läkaren fokuserar på det. Min erfarenhet är att man vid misstanke ska ställa direkta frågor om tvånget – då får man ofta svar. Man behöver inte alltid formulera det som en fråga. Ibland kan det vara lämpligare att säga att jag har sett andra som har liknande problem. Då kan patienten känna igen sig och börjar berätta.
I dag är Isabell Gunnarsson betydligt bättre än hon var när filmen spelades in. Henrik Pelling tror att förbättringen delvis kan ha med Jespers film att göra. Arbetet med filmen kan ha haft en terapeutisk effekt på Isabell, som kunde se sig själv utifrån, utan att känna sig utdömd. Hon såg att Jesper verkligen ville förstå sin mammas lidande, att han ville göra den här filmen för att hjälpa henne och andra.


DOKUMENTÄR. Jesper Gunnarsson med sin mamma Isabell Gunnarsson. Jespers dokumentärfilm om Isabell, »Glöm ej bort att älska varandra«, sänds söndagen den 26 oktober klockan 20.00 i SVT2.