En av historiens mest omskrivna läkare är Philip Theophrastus Aureolus Bombastus von Hohenheim, ihågkommen som Paracelsus (1493–1541). Anekdoterna om honom är många och spektakulära. I skönlitteraturen figurerar han frekvent och intar då oftast en position mellan vetenskapsman och magiker, en alkemist som tänjer det möjligas gränser – en släkting till Goethes Faustgestalt. Det var exempelvis Paracelsus som i Mary Shelleys klassiker »Frankenstein« från 1818 inspirerade vetenskapsmannen Victor Frankenstein till dennes vådliga experiment. Men Paracelsus har också utnyttjats för att tjäna andra syften. Trots, eller kanske tack vare, sin brokiga och svårtolkade lära [1] och med sin färgstarka personlighet har han lyfts fram som politiskt exempel av statsapparaterna i både Nazityskland och Tyska demokratiska republiken (DDR). Syftet med denna genomgång är att granska hur bilden av Paracelsus reflekterats in i vår egen tid och färgats av olika ideologiska prismor.
Vem var denne fängslande och i vår samtid relativt okände läkarpersonlighet?
Paracelsus föddes någon gång 1493 eller 1494 i det schweiziska samhället Einsiedeln. Om hans mor är mycket lite känt, troligtvis dog hon redan under sonens första levnadsår. Fadern var utbildad läkare vid universitetet i Tübingen i södra Tyskland och tjänstgjorde, när Paracelsus föddes, som stadsläkare i Einsiedeln. Unge Paracelsus fick sin första kontakt med studier i ett benediktinerkloster i närheten av Villach i Österrike. Därefter studerade han medicin vid det norditalienska lärosätet Ferrara, och efter avlagd examen tillkom epitetet Paracelsus. Namnet hänsyftar troligtvis på den aktade romerske författaren Celsus (första århundradet e Kr) vilkens jämlike Paracelsus ansåg sig vara [1].
Med examen avklarad påbörjade Paracelsus den kringresande läkarpraktik som han kom att utöva under större delen av sitt liv, och med större delen av Europa som arbetsplats. Som fältskär inom olika arméförband förflyttade han sig i rask takt från det ena landet till det andra. I denna yrkesutövning och i den danske kungen Kristian II:s släptåg, påstås han rentav ha bevittnat Stockholms blodbad 1520 [2].
Också efter avslutat värv inom det militära fortsatte han ett kringflackande liv. Endast genom att vandra och uppleva kan läkaren nå insikt om sjukdomarnas sanna natur, menade Paracelsus. Själv fick han ibland lämna sina tillfälliga uppehållsorter högst ofrivilligt. Av och till tvingades han fly hals över huvud efter att med sitt burdusa sätt och sin konfliktbenägna personlighet ha kommit på kant med städernas ledande skikt. En sådan anhalt var Salzburg 1524, där Paracelsus med nöd och näppe undgick att kastas i fängelse efter anklagelser om att ha deltagit i det pågående bondeupproret [1].

Höjdpunkten i sin akademiska karriär nådde Paracelsus i Basel 1527. Efter att framgångsrikt ha behandlat den kände humanisten Erasmus av Rotterdam erhöll han en stadsläkartjänst med befogenhet att undervisa vid stadens universitet [3]. Konfliktbenägenheten och auktoritetsföraktet i Paracelsus’ karaktär styrde honom snabbt på kollisionskurs med stadens etablissemang. Han envisades styvnackat med att undervisa på tyska i stället för det vedertagna latinet. Och efter att ha bränt den medicinska ikonen Avicennas skrifter på bål tvingades Paracelsus, redan efter tio månader, att i stor hast och i skydd av mörkret lämna både sitt ämbete och staden [2].
Det var under de sista tretton åren av sitt liv som Paracelsus författade de medicinska verk vilka lade grunden till den paracelsism som kom att bestå en bra bit in på 1700-talet. Enligt denna lära vilade medicinen på fyra grunder: filosofins, astronomins, alkemins och etikens. I verket »Astronomia magna« (1537) konstaterade han att den läkare som inte behärskade astronomin aldrig kunde bli en fullfjädrad yrkesman. Genom människans quinta essentia interagerade nämligen himlakropparnas makrokosmos med människokroppens mikrokosmos, och himlavalvets sju planeter kontrollerade var och en av människans sju viktigaste inre organ [4]. Astronomin spelade således en viktig roll för förståelsen av sjukdomarnas yttersta ursprung, men i läkarpraktikens vardag utgjorde i stället det alkemistiska laboratoriet det främsta arbetsredskapet. Världen bestod nämligen, enligt Paracelsus, ytterst av de tre så kallade principerna salt, kvicksilver och svavel [2].
I det alkemistiska laboratoriet kunde Paracelsus utifrån sina tre principer extrahera läkemedlens spirituella kärna ur den vardagliga materien. Som alkemist formulerade han också sin kanske mest slagkraftiga teori, nämligen den om »tartarus«. Enligt denna orsakades flera av människans sjukdomar av samma bakomliggande mekanism, nämligen slaggbildning till följd av dåligt fungerande matsmältning. I varje organ fanns en inre alkemist vilken förmådde skilja det nyttiga från det skadliga i födan. Störningar hos denna inre alkemist ledde till utfällningar i kroppen av samma slag som de Paracelsus hade observerat på vinkärlens insida. Det var dessa avlagringar som gav upphov till både njursten och gallsten, astma och tuberkulos. I verket »Om de tartariska sjukdomarna« (1537–1538) kan man hos Paracelsus spåra flera viktiga kännetecken för den moderna vetenskapens arbetsmetoder. Där finns ett systematiserande anslag, ett analogiskt tänkande och ett mått av empirisk observation [1].
Men Paracelsus ägnade sig inte bara åt storslagen medicinsk teoribildning. Många av hans skrifter handlar om mer handfast läkekonst. Han skrev om såromläggning och kirurgi, han studerade gruvarbetarnas sjukdomspanorama och kvicksilvrets förmåga att behandla syfilis. Därutöver skrev han om den medicinska etikens grundvalar och om hur den gode läkaren skulle uppträda gentemot patienten, där kärleken till den lidande medmänniskan var den högsta etiska formen.
Paracelsus dog i Salzburg år 1541. Han levde under en epok då naturvetenskapen, religionen och de politiska systemen genomgick omvälvande förändringar. Några som revolutionerade hans samtid var teologerna Martin Luther, Philipp Melanchton och Ulrich von Hutten. En annan var bondeledaren Florian Geyer (1490–1525). Geyer valde trots sin höga sociala ställning att avstå ett liv i lyx och levde i stället spartanskt bland bönder. För detta hyllades han i författaren Friedrich Engels skrift »Der Bauernkrieg« (1850), men även i andra sammanhang. Geyer fick i nutid ge namn åt en Waffen-SS-kavalleridivision, och Florian Geyer kallades senare också ett militärt gränsskyddsförband i Honeckers DDR [5]. På ett liknande sätt som diplomaten och riddaren Geyer skulle även Paracelsus senare komma att utnyttjas i propagandasyfte av olika politiska regimer.

Efter nationalsocialisternas maktövertagande i Tyskland 1933 betraktades Paracelsus inte bara som den tyska läkekonstens fader. Han användes också i den hälsopolitiska debatten för att stödja den nya regimens åsikter, och han lyftes fram som en historisk »nationalsocialistisk« hjälte. Det allmänna intresset för Paracelsus ökade under Hitlertiden, åtminstone om man begrundar antalet publikationer som ställde 1500-talsläkaren i fokus. Under perioden 1890–1932 publicerades runt 300 skrifter rörande Paracelsus, men mellan åren 1933 och 1945 utkom hela 673 publikationer om honom, däribland flera doktorsavhandlingar [6]. Till viss del kan det ökade intresset för medeltidsläkaren bero på ett upphaussat jubileum, som firades med flera vetenskapliga och kulturella evenemang.
Festligheterna nådde kulmen den 24 september 1941, i Salzburg, där Paracelsus dog 400 år tidigare. Det är dokumenterat att även svenska läkare som var aktiva i den tyskvänliga Riksföreningen Sverige–Tyskland medverkade vid festligheterna, bland annat genom professor Gösta Häggqvist från Stockholm [9].
För att under sammankomsten garantera att en politiskt korrekt läkarförebild förmedlades, blev bidrag från filosofer och medicinhistoriker som argumenterade ur ett kritiskt perspektiv censurerade av den tyske läkarledaren Dr Conti. Deutsches Ärzteblatt, Tysklands största tidskrift för läkare, ägnade ett helnummer åt en artikelserie om jubilaren. I den första artikeln sammanfattar Paracelsus själv i ett citat varför just han är lämpad för arbete i Tyskland [7]:
»Avicenna verkade endast för araberna, Galenus för pergamenerna, Marsilius för italienarna, och jag, jag är menad för det Tyska riket! En läkare född vid Rhen kan inte verka vid Nilen, på samma sätt som en läkare från Nilen inte kan arbeta vid Donau. Jag tackar Gud för att jag är tysk! »
Som ett led i omvärderingen av Paracelsus skapades tre betydelsefulla skönlitterära verk. De skildrade Paracelsus’ idéer mycket selektivt för att på ett effektivt sätt kunna legitimera politiska strategier. Visserligen förhärligade författarinnan Rosemarie Schuders Paracelsusroman [12] livet i DDR, och hon hyllade honom som en god kommunistisk förebild, men krassare Paracelsusskildringar publicerades några år före och under andra världskriget. I diktaren och filosofen Erwin Guido Kolbenheyers romantrilogi om Paracelsus som gavs ut 1917–1925 kan man läsa att Paracelsus var en modig »faustisk mystiker«. Fram till år 1952 såldes trilogin i 152 000 exemplar. Kolbenheyer, född i Budapest 1878, blev medlem i NSDAP 1940 men hade redan tjugo år tidigare publicerat nationalsocialistiskt präglade texter. Kolbenheyer anser själv att han bidragit till att stärka bilden av Paracelsus som den mest revolutionära tänkaren i Tyskland under 1500-talet [8]:
»Innan min roman publicerades och fick vingar hävdades det att Bombast von Hohenheim, Paracelsus kallad, blott var en charlatan, en galen suput. Vi ska lära oss att Paracelsus, inte Luther, var den sanna tyska revolutionären. Han hämtade kraft ur den mystiska ådran.«
Kolbenheyers drama filmatiserades med skådespelaren Werner Krauß i huvudrollen och blev färdig till Paracelsus’ 450:e födelsedag (1943). Trots att filmens budskap var kontrollerat av politiker lyckades regissören Georg W Pabst, känd som »der rote Pabst« (den röde påven), flika in ett fåtal subtilt regimkritiska scener. Nästa romantrilogi, som skrevs av Martha Sills Fuchs mellan åren 1936 och 1939, kom att förmedla en ännu mer regimanpassad skildring av 1500-talsläkaren, där denne framför allt framstår som antisemit [6]. Dramat var beställt av nazistledaren och publicisten Julius Streicher, och det kom att svara väl mot den Blut und Boden-ideologi som Streicher företrädde. Paracelsusbilden i Nazityskland och DDR är ett exempel på hur en läkare kan komma att användas i en politisk agenda sekler efter sin död. Artikelserien i tidigare omnämnda Deutsches Ärzteblatt spår att Paracelsus rykte kommer att nå nya kretsar i framtiden, även om hans lära kan verka förlegad [7].

De stora genierna blir ofta missförstådda och vanärade i livet, och deras livsverk blommar upp först århundraden senare. Som stjärnorna rör sig kring natthimlen, ibland nära, ibland långt bort, i ständigt varierande konstellationer inbördes, på samma sätt växlar snillenas påverkan på människorna genom tiden. Deras förhållande till andra seklers snillen växlar, såsom de växlar till den tid vi kallar samtiden. Threophrastus von Hohenheim är ett av de genier som tyska folket ännu inte riktigt tagit till sig. Skälen till detta är flera. Dels skrevs hans texter på tidig nyhögtyska, som ingen längre kan förstå. Han skrev för läkare – och dagens läkare har svårt att följa hans teorier eftersom det medicinska och kemiska fackspråket har ändrats på ett djupgående sätt. De paracelsiska recepten kan vara svåra att begripa, på samma sätt som de av Hippokrates och Galenus är det.
Betecknande nog tog man i DDR fasta på den sociala sidan av Paracelsus’ liv samt refererade till hans liv och verk i en bok om grunderna för den medicinska filosofin [6]. En fråga som kan ställas än i dag är hur mycket Paracelsus involverades i eller lät sig påverkas av de tyska bondekrigen. Dessa konflikter speglade en social revolt mot feodalismen och kyrkans välde (»Bundschu-rörelsen«), med paralleller till samtida liknande folkliga revolter i bland annat Sverige (Dackefejden 1542–1543). Upprorsmannen i medicinen ansågs i DDR även kunna stå för socialt uppror.
För eftervärlden framstår Paracelsus som den store bildstormaren inom medicinen under brytningsperioden mellan medeltid och renässans. I sitt motstridiga väsen var han en mystiker och alkemist å ena sidan, men å den andra en modern medicinare som hellre ville förlita sig på empiri och experiment än på föråldrade bokliga kunskaper. Genom att undervisa på sitt modersmål bidrog Paracelsus till att sprida medicinens kunskaper till bredare befolkningslager, och han sade sig även vilja lära av enkla utövare av medicinen som till exempel barnmorskor och fältskärer.
Bilden av Paracelsus i 1900-talets Tyskland blev mångfacetterad och speglar olika ideologiska tolkningar. Betecknande nog kan framstående medicinska gärningar av läkare i dagens Tyskland fortfarande belönas med »Paracelsusmedaljen«. Ur den medicinhistoriska forskningens perspektiv kan exemplet Paracelsus lära oss någonting om historien som en fjärran spegel till vår egen tid i vilken varje tolkning av det förgångna samtidigt innebär en reflex av vår egen tids kriser och vetenskapliga motsättningar.


GURU PÅ SIN TID. Utgåvor av Paracelsus hopar sig på Hagströmer-biblioteket i Stockholm. Vissa volymer gavs ut redan på 1500-talet. Den omstridde läkaren blev omsorgsfullt studerad av kollegor genom seklerna. Foto: Gabor Hont













HUR SÅG HAN UT? Många tavlor och skulpturer runtom i världen gör anspråk på att avbilda Paracelsus. Men ingen vet nog hur han egentligen såg ut. Det enda konstnärerna tycks vara överens om är att han var något skallig.



TITELBLADET av klassiska »Operum medico-chimicorum« av Paracelsus. Denna utgåva kom ut i Frankfurt 1603.



SJUKVÅRD ANNO 1500. Läkekonsten som Paracelsus lärde ut gränsade ibland till magi och alkemi men kom ändå till användning i sjukstugor som denna från tidigt 1500-tal. Foto: National Library of Medicine/SPL