Aleksandra Kollontaj var världens första kvinnliga diplomat. Hon var en av världens första kvinnliga regeringsmedlemmar och har kallats för »revolutionens valkyria«. Hon tillhörde Sovjetstatens innersta kärna efter oktoberrevolutionen 1917 och överlevde flertalet i denna kärntrupp, dock inte Stalin som dog 1953, året efter Aleksandra. Under flera decennier led hon av återkommande ohälsa. Vad bestod ohälsan i och hur mycket av den kan förklaras med den terror Stalinsystemet utsatte henne för? Hur stor var hennes egen delaktighet i detta skräckvälde, och hur såg hennes överlevnadsstrategi ut?
Hon föddes i Sankt Petersburg 1872. Fadern var general och härstammade från en ukrainsk adelsätt, och modern var dotter till en timmerexportör från Finland. Uppväxten med tre äldre halvsyskon präg­lades av aristokratiska värderingar. Efter privatundervisning i hemmet avlade hon studentexamen vid 16 års ålder. 1893 gifte hon sig med sin syssling ingenjör Vladimir Kollontaj. Året därpå föddes sonen Misja. Makarna gled dock ifrån varandra, och hon lämnade maken redan efter fem år (äktenskapet upplöstes formellt först 1916). Hon överlämnade sonen i sina föräldrars vård och reste till Zürich för att studera [1-5]. Vistelsen i Schweiz blev inte som hon tänkt. I Zürich drabbades hon av en depression och av nervös utmattning. Efter en kort sejour i Genua reste hon till en nervklinik i Berlin för att kurera sin ständiga huvudvärk, som sannolikt var nervöst betingad. På inrådan av läkare återvände hon till Ryssland [1], men hennes situation här gjorde att de nervösa besvären förvärrades. Samtidigt som hon vårdade maken Vladimir, som var konvalescent efter operation av halsbölder, träffade hon i smyg en man som hon kallade »Onkel«. Båda hennes föräldrar dog tätt inpå varandra, modern i hjärtsjukdom och fadern i ett slaganfall [5].

Redan under sin uppväxttid visade Aleksandra Kollontaj socialt engagemang. Hon hade som barn upplevt de djupa sociala klyftorna mellan rika och fattiga och sett hur barnfamiljer med sitt bohag sattes ut på gatan i den stränga Sankt Petersburgsvintern [5].
Söndagen den 9 januari 1905 deltog hon i en arbetardemonstration utanför Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Trupper besköt obeväpnade arbetare, varvid 1 000 dödades och 2 000 sårades [5]. Övergreppet förstärkte hennes alltmer radikala politiska syn. Inför arresteringshot på grund av sina åsikter lämnade hon Ryssland 1908 och återkom inte förrän i mars 1917 [1-5].
Under sin tid i exil reste hon till Sverige några gånger och framträdde som talare i Malmö och i Stockholm för att sprida sitt politiska budskap. Då hon kom till Stockholm 1914 arresterades hon och sattes i fängelse, först några dagar i Stockholm och sedan i Malmö. Hon utvisades från Sverige »på livstid« och fördes med poliseskort till Köpenham. Hon reste till Amerika 1915, också där reste hon runt och höll tal i en mängd städer [1, 3, 4, 6a].
1917 inträffade februarirevolutionen i Ryssland. Tsaren störtades och politisk amnesti utfärdades för alla emigranter [2, 3]. En provisorisk regering fick makten [1, 4, 7]. Aleksandra åkte då till Petrograd (namnet på Sankt Petersburg under åren 1914–24). I juli 1917 uppstod spontana demonstrationer mot den provisoriska regeringen. Hon arresterades och spärrades in på Viborgs kvinnofängelse till i slutet av augusti, då hon frigavs [1, 3, 4]. Under fängelsevistelsen fick hon en hjärtattack. En läkarkommission konstaterade »högt blodtryck, svullna ben och uppsvällt ansikte«, och fängelseläkaren ordinerade digitalis och sängläge [3].
Oktoberrevolutionen 1917 medförde att Aleksandra blev folkkommissarie för sociala frågor i bolsjevik­regeringen [1]. Här ådrog hon sig Lenins missnöje då hon hade stött ett förslag om dödsstraffets avskaffande. När Lenin underrättades om kongressbeslutet blev han rasande och skrek: »Vad är det ni tror egentligen? Att man kan göra revolution utan arkebuseringar? Vilken dumhet! Vilken oförlåtlig svaghet! Slappa intellektuella pacifistiska illusioner!« Vid sitt första sammanträde förklarade dock bolsjevikregeringen att »dödsstraff må tillgripas då det står klart att annan utväg icke finns« [1].

I bolsjevikregeringen drev hon kvinnofrågor [4, 6, 9]. Aleksandra pläderade för fri kärlek och sexuell frihet. Hon var övertygad om att kommunismen skulle innebära »en grundlig för­ändring i förhållandet mellan man och kvinna«. Ett förhållande byggt på fria överenskommelser, ömsesidig respekt och kamratskap. Hennes skönlitterära novellbok »Arbets­biens kärlek« (1923), som delvis är självbiografisk, kan ses som en programförklaring till hennes kvinnosyn [10a]. Hon hade förhållanden med många män, bl a Sanja Sjljapnikov och Pavel Dybenko, som båda satt i samma regering som hon. Hon gifte sig med den 17 år yngre Dybenko då denne satt inspärrad, anklagad för »fylleri med tragiska följder«, efter det att ryssarna kapitulerat för tyskarna vid Narva. Äktenskapet räddade denna gång Dybenko från avrättning. Både han och Aleksandra lämnade sina folkkommissariat [1].
År 1919, eventuellt 1920, ådrog hon sig en långvarig njurinfektion, som recidiverade och övergick i kronisk njurinflammation. Läkarna konstaterade galopperande uremi men räddade henne till livet. Hon återhämtade sig på ett konvalescenthem utanför Moskva [1]. Sommaren 1920 fick hon tyfus [6, 11].
1920–21 anslöt Aleksandra sig till arbetaroppositionen. När denna besegrades vid den tionde partikongressen vände hon sig till Stalin, partiets nye generalsekreterare, och bad om ett uppdrag utomlands [6a]. Hon kom till Norge 1922, men fick inte ställning som minister förrän 1924, då Norge erkände Sovjet­regeringen de jure [4, 6a]. När Lenin avled 1924 förstod Aleksandra att Stalin skulle ta till våld. Hon upprördes över detta och drabbades av en hjärt­attack som komplicerades av njurkolik, och lades in på en privatklinik i Kristiania (namnet på Oslo 1624–1924). Hon reste också till brunnsorten Baden-Baden i Tyskland [1]. I ett brev till den svenske politikern Fredrik Ström 1 juni 1924 skriver hon att hon har haft en njurinflammation men är mycket bättre nu [11]. Hennes njurinflammation förvärrades dock, och hon vistades på kurorten Halensee i Tyskland några månader, sannolikt år 1926 [1].
I Norge inledde hon en drygt 20-årig karriär som en av Stalins mest lojala ambassadörer [8]. Ett avbrott i Norgetjänstgöringen kom 1926, då hon utsågs till ambassadör i Mexiko [1, 2, 4]. Men Mexikos klimat gav henne svårigheter, och hon utvecklade astma. Dessutom fick hon en hjärtattack en natt på ett hotell i Mexico City. Hon ordinerades lugnande piller och blev sängliggande i två dygn. På grund av ohälsa begärde hon förflyttning. Under två månaders sjukledighet åkte hon till Baden-Baden igen, där läkarna konstaterade förvärrad kronisk njurinflammation och akut hypertoni [1]. Hösten 1927 blev hon återigen Sovjetunionens sändebud i Norge [1, 4].

Ständigt uttryckte Aleksandra en förbehållslös trohet mot Stalin. I juli 1930 fick hon besök av en gäst från Moskva som berättade att han varit med och eskorterat kulaker (själv­ägande bönder) som deporterats till polarområdet. De färdades i ouppvärmda godsvagnar, varvid många dog, bl a småbarn. Gästen hyste medlidande med offren [1, 6]. Då gästen rest skriver Aleksandra i dagboken: »Jag mår inte bra. Har en känsla av att även jag bär ansvar för detta …« [6].
Samtidigt skrev hon i ett brev till Stalin att hon helhjärtat stödde hans linje att »likvidera kulakerna som klass« [1]. Brevet skulle vara ett politiskt alibi. Då hon skrev brevet plågades hon av en blixtrande huvudvärk, föll ned på golvet och kräktes. Med ambulans fördes hon till sjukhus. Sannolikt var det vid detta tillfälle, i början av september 1930, som hon kom till Röda Korsets klinik i Oslo. Doktor Koppang konstaterade nervös utmattning och att hjärtat spelade ett spratt. Han ordinerade vila och åter vila. Ingen­ting nämns i hennes dagbok om något brev till Stalin, utan där anges andra orsaker till insjuknandet [6].
Då Aleksandra var i Moskva 1930 avkrävde Stalin henne en lojalitetsförklaring, vilket skedde i form av ett par artiklar som publicerades i Pravda och l’Humanité [1, 10a].

År 1930 kom hon till Stockholm. Hennes tidigare utvisning från Sverige gällde inte längre [6a]. Här bidrog hon till fredsavtalen mellan Finland och Sovjetunionen både i mars 1940 efter vinterkriget och i september 1944 efter fortsättningskriget. Hon hade en speciell begåvning både för diplomati och för fredsförhandling och föreslogs till, men fick inte, Nobels fredpris 1946 [1].
I juli 1931 kommenderades hon att vikariera som chargé d’affaires i Paris, då beskickningschefen insjuknat. På grund av att hon själv fick en lunginflammation ställdes dock Parisresan in [6].
Stalins alltmer paranoida maktutövande resulterade i utrensningar. I slutet av 1930-talet avrättades »Onkel«, Sjljapnikov och Dybenko – tre män med vilka Aleksandra haft långvariga förhållanden. Avrättningarna påverkade henne djupt. Av de tretton bolsjeviker som tillhört Petrogradsovjetens presidium 1917 var snart alla borta; merparten blev arkebuserade/mördade [1].
Aleksandra var medveten om att hon själv skulle kunna gå samma öde till mötes. I brev daterade den 4 juli 1937 och den 21 juli 1938 till Ada Nilsson – hennes bäste vän och läkare under Sverigeåren [6, 8, 12] – ger hon detaljerade anvisningar om vad Ada ska göra med allt material, både personligt och annat (vart det ska skickas och när det fick publiceras), ifall hon skulle dö, exempelvis råka ut för ett olycksfall eller om det skulle hända något under resorna [9, 11].
Under Stockholmstjänstgöringen vistades Aleksandra så gott som årligen på grund av ohälsa på vilohem, sanatorier och hotell/pensionat, främst Mössebergs sanatorium/badhotell samt Saltsjöbaden (framför allt Grand Hôtel).
Sannolikt insjuknade hon 1936 i akut njurinflammation och neuralgi efter det att Moskva informerat om att en massiv terror inletts, och det var troligen då hon kom till Ulricehamns sanatorium [1, 11].
Hennes blodtryck var ofta alldeles för högt. Vid ankomsten till Mösseberg i april 1939 uppmättes det till 230 och en vecka senare till 205 [4].
I augusti 1942 arbetade hon fyra dygn i sträck med en avgörande politisk fråga [13]. Efter ett arbetspass insjuknade hon akut men förlorade inte omedelbart medvetandet utan fördes till Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Doktor Ada Nilsson tillkallades från Tällberg och professor Nanna Svartz från Falkenberg[9]. Aleksandra var förlamad i vänster sida.
Enligt professor Svartz rörde det sig, på grund av det stegvisa insjuknandet, sannolikt om en blodpropp och inte en blödning i hjärnan [13]. Ada Nilsson skriver i sina memoarer (1963) att professor Svartz tyckte att man kunde göra ett försök med heparininjektioner, trots att metoden var omtvistad, och så skedde [9]. Efter en stunds behandling slog patienten upp ögonen. Flera heparininjektioner gavs liksom injektioner av kärlvidgande medel, och livet räddades [9]. Professor Svartz nämner i sin självbiografi (1968) att hon tog risken att ge bl a kärlvidgande medel direkt in i blodet [13], men hon nämner inte heparininjektionerna. Varför?
Vid jultiden hade Aleksandra tillfrisknat så att hon kunde sitta i en rullstol (vilken hon blev beroende av under resten av sitt liv) [9]. Efter längre vistelser på Mösseberg och Grand Hôtel Saltsjöbaden flyttade hon hem till Villagatan [13].
Hennes personliga sekreterare, Emy Lorentzon, instruerades att, ifall Aleksandra blev »inkapabel«, åka med en väska med dagböckerna från hennes privatvåning till Ada Nilssons praktik i Gamla Stan. Då Aleksandra insjuknade cyklade Emy Lorentzon med väskan men blev upphunnen av en KGB-resident i en bil. Denne tog väskan och skickade dagböckerna till Moskva. Aleksandra återfick dem i december 1946 [6a]. Under hennes vistelse i Saltsjöbaden 1943 tog sig en rysk säkerhetskontrollant under tre nätter in i hennes lägenhet och fotograferade olika dokument [11].
Sommaren 1944 var hon på ett kon­vale­scent­­hem i Saltsjöbaden, där hon nattetid höll hemliga vapen­stilleståndsförhandlingar mellan Finland och Sovjet. Samtidigt hade blodtrycket stigit till 240 – enligt professor Svartz risk för slaganfall. Dessutom tillstötte en lunginflammation [1].
I februari 1945 kontaktades hon rörande Raoul Wallenbergs öde. Sannolikt gjorde hennes efterforskningar i Wallenbergaffären att Stalin inte kunde ha henne kvar som Sverigeambassadör [1].
I februari 1945 insjuknade hon i en högfebril lunginflammation som förbättrades efter tre veckors behandling [13].
I mars 1945 kallades hon hem till Moskva. Eftersom hon var konvalescent följde professor Svartz med och bodde hos henne en period [9, 13]. Efter några dagar insjuknade hon i influensarecidiv och sedan i gulsot [9]. Professor Svartz satte in sovjetiska läkare i hennes sjukdomstillstånd så att de kunde ta över sedan hon rest [13].
De sista levnadsåren i Moskva bodde Aleksandra i en trerumslägenhet, som hon delade med sin sekreterare Emy Lorentzon. Hon skrev minnesanteckningar och brev [9, 11]. Till Ada skriver hon att det känns tomt och ensamt och att hon längtar efter
besök. Ada besökte henne 1946. Doktor Andrea Andréen hälsade på henne två gånger, senast 1950 tillsammans med konstnärinnan Siri Derkert, som ville göra ett porträtt av henne »för Ada«, men Aleksandra kände sig nervös av att bli »ritad«, så det blev inte något porträtt [11].
Aleksandra vistades, som tidigare, ibland på vilohem. Blodtrycket låg nu bättre: augusti 1945 150 (efter vilohemsvistelse), december 1945 170, december 1948 160–175. I brev ber hon Ada om recept på Diucardin för kramp och smärtor i hjärttrakten, Nevrovex för sömnbesvär samt Fenemalnatrium mot oro [11]. Ett par veckor före sin död skriver hon att blodtrycket var högt och att det var något med hjärtklaffen [11a]. Aleksandra dör i sin lägenhet i en hjärt­attack 1952 [1, 8].

Aleksandra hade en hereditär belastning för hjärt-/kärlsjukdom. Under 1920- och 30-talen insjuknade hon flera gånger i njurinflammation – en sjukdom som kan ha varit en orsak till hennes höga blodtryck.
Det som sannolikt spelade den största rollen för hennes återkommande ohälsa var dock de yttre och inre påfrestningar av olika slag som hon ständigt utsattes för. Hon klarade på grund av ohälsa inte av klimatet i Mexiko och fick avbryta sin diplomattjänstgöring där. Som diplomat och fredsförhandlare fick hon också, som framgått ovan, ibland arbeta flera dygn i sträck, vilket påverkade hennes hälsa. Den stress som hon dessutom ständigt utsattes för under Stalinregimen, med anhöriga och vänner som avrättades liksom rädslan för att själv bli arkebuserad och de samvetskval hon kunde känna inför sitt eget agerande gentemot Stalin, var också av väsentlig betydelse för hennes upprepade insjuknanden. Att hon inte rökte (i varje fall inte före 1930 [6]), att hon ofta vistades på olika vilohem samt att hon under många decennier stod under läkaruppsikt hör till de positiva faktorer som gjorde att hon trots ohälsa fick ett långt liv.
Aleksandra Kollontajs roll i oktoberrevolutionen och som ledamot i den nya bolsjevikregimen gör henne ansvarig för många brutala övergrepp på motståndarna, och hon kan därför sägas ha många liv på sitt samvete [7].
Hon uttalade alltid en förbehållslös lojalitet mot Stalin, men man märker då hon skrev brev till honom angående kulakernas likvidation att hon fick sam­vets­nöd och mådde dåligt. Kunde nu Aleksandra ha funnit andra utvägar?
På ambassaden i Oslo hade hon träffat en fransk kommunist, Marcel Body, som blev en mycket god vän. 1926 föreslog hon honom att de tillsammans skulle lämna Sovjet och slå sig ned i Frankrike som fria skriftställare. Han avrådde och påminde om de hatkampanjer som drabbat en annan kommunistisk avhoppare. Ett annat alternativ vore att vägra åka hem och i stället publicera ett öppet brev till Stalin med sanningar om hans regim. Då kunde emellertid någon av Stalins lejda mördare dyka upp [6a].
Att Aleksandra inte valde något av ovanstående, trots att hon nog insåg vad som pågick i Sovjet, kan också ha att göra med att hon i så fall måste ompröva hela sitt tidigare liv. Att hon överlevde Stalins terror beror nog delvis på att hon var kvinna, att hon kom med ständiga lojalitetsförklaringar samt att hon hela tiden låg ett steg före, exempelvis då hon begärde utlandstjänst.
En dagboksanteckning får sammanfatta hennes ständiga inre konflikt: »Döden har jag aldrig varit rädd för. Den är oundviklig och naturlig. Däremot hatar jag dödsstraffet till och med mer än krig« [1].


Aleksandra Kollontaj i kretsen av Sankt Petersburgs »vilda barn«. Hon blev historisk i sin roll som folkkommissarie för sociala frågor i den nybildade Sovjetunionens regering. Hon började som ledamot i bolsjevikernas riksdag och avancerade snart till höga positioner. Mellan åren 1930 och 1945 var hon Sovjetunionens officiella representant i Sverige.



I maktens centrum. Bilden visar Aleksandra Kollontaj (i mitten) omgiven av maktens män i ryska revolutionsrådet. Året är 1917. Lenin sitter som andre man från väns­ter, bredvid honom står Josef Stalin. Foto: Scanpix



Kvinnofrågor. Kvinnornas kommunistiska fostran låg Kollontaj varmt om hjärtat. Hon möttes av entusiastiska åhörare vid den andra internationella konferensen för kvinnliga kommunister i Moskva 1921. Foto: Scanpix



Arbetsplatsen i Stockholm. Den sovjetiska beskickningen i Stockholm blev ambassad 1943. Porträtt av Stalin på väl synlig plats hörde självklart till rekvisitan vid arbetsbordet. Foto: Scanpix



Ambassadör Kollontaj anländer i glasvagn för audiens hos den svenske kungen Gustav V. Foto:Scanpix



Adelsfröken Aleksandra hörde inte till de medellösa. Bilden togs 1904 när hon redan var på väg att bli övertygad kommunist.



En åldrad Aleksandra Kollontaj. Den långa diplomatgärningen i Sverige resulterade i S:t Olavs orden 1946. Foto: Scanpix