Hade Thomas Mann ett speciellt intresse för neurologi? Var Snorre Sturlasson först med att beskriva ett neurologiskt experiment? Konstruerade författaren Roald Dahl den första shunten för operation av hydrocephalus? Dessa och liknande frågor kan man få svar på av de skrivande norska neurologerna i boken »Hjernen og kulturen«. Det är den norska neurolitterära klubbens andra bok, som till och med är mer intressant än den föregående om »Hjernen og konsten«. Klubbens bara femton medlemmar har lärt sig att skriva lättare och mer läsarvänligt. De har helt enkelt blivit bättre berättare.

Boken är indelad i fyra delar: sjukdom hos konstnärer, i konsten, i historien och neurologins historia, fördelat på 24 kapitel. Mellan dem finns anekdoter på en till två sidor i avvikande typografi, som ansluter till hela kapitlet eller någon av personerna. Det gör hela den spränglärda boken lätt till innehållet och rolig att bläddra i. Ett exempel på en sådan anekdot är kommentarerna till Boyds mordhistoria »Bizarre situations« där huvudpersonen genomgått en kallosotomi (avskärning av hjärnbalken) och lever med delad hjärna. Detektiven och berättaren är den vänstra hjärnhalvan, som kommer fram till att mördaren är den högra hjärnhalvan som skjutit kvinnan med en pistol i vänster hand och lapp för höger öga. Neurologens kommentar är att detta är medicinskt möjligt så när som på en liten detalj.
Patografin, författare som skriver om sin sjukdom, får sin del med fokus på ALS.
Layouten är genomgående av hög klass med talrika illustrationer i färg, gamla fotografier och avtryck av originalarbetens titelsidor.

Hysterins historia från de gamla egyptierna via författarna Baudelaire och Flaubert till läkarna Freud och Charcot är förnämligt framställd. Tänkbara medicinska förklaringar till både Kristinas abdikation och Karl XII:s misslyckanden diskuteras ingående. En underkänd doktorsdisputation i Oslo är akademisk historia men också av betydelse för neurologin. Inom musiken får vi skäl för att Mozart dog av tyreotoxikos och Bach av en sinustrombos efter en misslyckad starroperation. Men han hade hunnit försonas med Dresdens store orgelbyggare Silbermann, som möjligen hade Aspergers syndrom.
Och vad var svaren på de inledande frågorna? Citaten från Mann är talrika och hur det gick för pojken i Döden i Venedig får sin förklaring. Roald Dahls familj var svårt drabbad av neurologiska sjukdomar och hans bok om fripreparering av hjärnan jämförs med Jersilds »En levande själ«. Dahl inte bara designade en shunt utan också ett framgångsrikt rehabiliteringsprogram för sin hustrus tillfrisknande. Snorre berättar om jomsvikingen som tog en nål i handen när han skulle halshuggas och ville sticka den i jorden när huvudet flugit av.
Har boken då inga svagheter? Jag skulle önska mig ett namnregister i nästa upplaga, som underlättar när man vill slå i boken, och författarnamn i innehållsförteckningen. Och dessutom att vi blev några likasinnade i ett svenskt sällskap, beredda att se på kultur och historia genom medicinska glasögon.