Det finns böcker som är rena kraftkällor. Annika Berg-Frykholms bok om bildterapi är en sådan. Man behöver inte ha något omedelbart förhållande till bildterapi för att ändå ha stor glädje av boken. Efter en kort inledning och ett par sidors informativ text om terapiformen följer ett par hundra sidor med fallbeskrivningar eller rättare sagt bildberättelser, där vi får ta del av patienternas målningar tillsammans med en lågmäld text som säger oss något om patienten som person och typen av problem.
Målningarna gestaltar med stor uttryckskraft föreställningar och farhågor, rädsla, uppgivenhet och hopp hos patienter med smärta, utbrändhet, ångest, depression, ätstörningar, svåra krigsupplevelser, HIV och mycket annat. Många av dessa patienter möter allmänläkaren, psykiatern och en del andra specialister nästan dagligen på sin mottagning.
Berg-Frykholms bok ger en unik möjlighet att se djupt in i dessa människors föreställningsvärldar. Man blir delaktig i världar präglade av svåra barndomsupplevelser, livskatastrofer, skuldkänslor, relationsstörningar.
Patienterna hittar starka bildsymboler för sådant de nästan aldrig tänkt, än mindre kunnat sätta ord på. Vi möter drakar, ormar, djävlar och nakna halvdöda träd, men också änglar och andra beskyddare, ljusa landskap, ymnigt gröna träd och färgstarka lotusblommor.

Självbilder är en bok om människans utsatthet, men också om hennes märkliga förmåga att ge uttryck för sin vanmakt i bilder och därmed sätta igång en läkande process. I de enskilda patientberättelserna kan vi följa en utveckling över tiden; bilder av desperation, tomhet, mörker och ambivalens kan långsamt förändras, byta färgskala och symbolspråk, få en annan känslotemperatur; mindre destruktiv och mer harmonisk. I de riktigt lyckade fallen kan symboler för hopp, frihet och livsglädje ersätta den svarta destruktiviteten.
I förordet berättar författaren att bildterapi har funnits i Sverige sedan 1960-talet, men att den av olika skäl förblivit en ganska marginell företeelse i terapivärlden. I USA och många europeiska länder är den väl etablerad. Efter att ha läst den här boken är det lätt att känna entusiasm för att utveckla den här terapiformen även i vårt land.
Man frågar sig med fog om det bor en konstnär i varje människa eller om de patienter vars bilder vi får ta del av i boken är särskilt selekterade. I förordet säger författaren att det absolut inte är en förutsättning att kunna teckna eller måla. Människor i alla åldrar kan delta och bildterapin kan vara till god hjälp för såväl talföra som tystlåtna. När jag ser bilderna i boken får jag själv starka associationer till drömvärlden. Samma själsliga kreativitet som finns i drömmarna finns också i bilderna. De ger uttryck för en värld som sträcker sig långt bortom det ordningsamma förnuftet, utan att för den skull bli oförnuftig. De talar helt enkelt ett djupare mänskligt språk, som det är av yttersta vikt att alla människor inom vården har förståelse för – inte bara bildterapeuter.

Sammanfattningsvis har Annika Berg-Frykholm skrivit och redigerat en underbar bok, som utan reservation kan rekommenderas till alla med intresse för det mänskliga dramat.