Läkaryrket har av tradition varit nära förbundet med ett starkt humanistiskt intresse. När läkarutbildningen vid 1900-talets början skulle genomgå den helt nödvändiga omorienteringen mot en större tyngdpunkt på naturvetenskaplig förståelse av kroppen varnade Osler för att gå för långt i denna riktning: »Medicine is the most humanistic of the sciences and the most scientific of the humanities.«
Man påminns om detta vid läsningen av Lars Sjöstrands utsökta lilla essäbok »Den fragmenterade tiden«. Den innehåller texter präglade av lärdom som med stor lätthet rör sig från antiken till vår tid. Perspektivet är psykiaterns, beroendeläkarens, men också den av filosofi och litteratur djupt engagerade individens. Ett nära livslångt umgänge med några av den västerländska kulturens mest centrala verk får här sitt uttryck i reflektioner över rusets natur, minnet och drömmen, ångesten, tiden och döden. Och även om Sjöstrands beläsenhet är stor och de litterära referenserna är många, så är det ändå hans egen röst som talar i dessa essäer. Sjöstrands tilltal är lågmält, men uppfordrande.
I den inledande texten noterar Sjöstrand att hans kanske starkaste drivkraft är upplevelsen av »att inte förstå livet«. Livets outgrundliga gåtfullhet har drivit honom in i ett sökande, där högst preliminära och provisoriska svar tillhandahållits av de antika dramerna och den grekiska filosofin – och kanske än mer: den fenomenologiska och existentiella kunskapstraditionen.
För den som, begripligt nog måste man kanske säga, finner dessa filosofiska riktningar abstrakta och kanske svårtillgängliga öppnar Sjöstrands bok en möjlig väg mot en djupare förståelse. Själva grunden är »subjektiviteten«, övertygelsen att tillvaron alltid är tolkad, sedd genom ett temperament, genom en tolkande människas medvetande.
Det här betyder nu inte alls att Sjöstrand förnekar vikten av den vetenskapliga förståelsen av världen. Denna är, om jag förstår honom rätt, helt avgörande inte minst för våra möjligheter att hjälpa sjuka människor till ett drägligare liv. Men själva utgångspunkten är sjukdomsupplevelsen, den unikt personliga förståelsen av den egna kroppen, av tiden, av livet och av döden som möjlighet – och den ångest som följer i spåren på insikten om vår ändlighet, vår frihet och vårt ansvar.

Sjöstrand skriver fint, måhända med viss upprepning, om ruset som flykt från tiden och den förbisnuddande insikten om Intet, icke-varat. Carl Michael Bellmans diktning åskådliggör på ett gripande sätt detta. Ytterligare en valfrändskap är Hjalmar Söderberg. Analysen av »Doktor Glas« vittnar om en mycket djup förtrogenhet med detta verk och den tid Söderberg verkade i. Analysen av Platons verk är ovanligt förstående och hjälper läsaren att se hur djupa de trådar är som förbinder vår tid med antiken – inte minst antikens syn på »galenskapen« och dess orsaker och bot. Något förvånande är att Sjöstrand kallar sig själv »relativist«, med den rätt olyckliga innebörd detta ord kommit att få. Att inte tro på existensen av en gång för alla givna kunskaper om världen är en sak – men att se all kunskap som totalt relativ och flytande är en annan. Men det gör nu inte Sjöstrand heller.
Denna fina bok lämpar sig kanske mindre bra för sträckläsning än för att umgås med i små doser? Kanske ger den inte främst ataraxia, den upphöjda själsro som många antika tänkare såg som det mest eftersträvansvärda tillståndet. Men den fördjupar, berikar, öppnar för komplexitet och motsägelser – och borde just därför få många läsare.