Jonas Hartelius, vetenskaplig rådgivare åt Svenska Carnegie Institutet – en stiftelse med syfte att främja forskning om drogmissbruk, kriminalitet och andra betydande nutida samhällsproblem – är författare till boken »Ett nytt fokus på narkotikamissbruket« (2008). Hartelius har i många decennier funnits med i narkotikadebatten. Han hade ett nära samarbete med framlidne professor Nils Bejerot och de gav tillsammans ut boken »Missbruk och motåtgärder« (1984). I den sistnämnda boken framför Bejerot att »… missbrukaren själv är basen för narkotikabrottsligheten …« och att »… den hittills förda politikens ensidiga inriktning på de stora knarkligorna omöjligen kan leda till bestående förbättringar så länge basen – missbruket – lämnas intakt«.
Det är precis samma budskap som Hartelius nu ett par decennier senare åter framför. Fokuset är alltså gammalt och inte nytt. Förutom ordförklaringar och referenser innehåller Hartelius´ bok tio kapitel. Av dessa är sju tidigare publicerade, varav sex i Svenska Narkotikapolisföreningens Tidskrift, dock nu med vissa aktualiseringar, tillägg och strykningar.

Till de mest informativa avsnitten hör början av det första kapitlet där en historisk översikt från 1900-talet ges, dels av den internationella narkotikakontrollen, dels av den svenska narkotikalagstiftningen. Ett speciellt kapitel ägnas åt Kinas hantering av opiumhandeln under 200 år och missbruket som följde i dess spår. Det omfattande opiummissbruket gjorde att myndigheterna i Kina under ett par år i början av 1950-talet lanserade en omfattande anti-opiumkampanj. Det var inte frågan om någon avancerad medicinsk missbruksbehandling utan obligatorisk registrering av missbrukare, omskolning av återfallsmissbrukare i arbetsläger samt avrättning av grova narkotikabrottslingar. På två år kämpades missbruket ner med metoder som vi i dag i vårt land knappast skulle anse som humana och därför inte skulle acceptera.
Ett läsvärt kapitel handlar om den illegala narkotikahandeln och vilken global maktfaktor den i dag utgör. Hartelius talar om »narkostater«, vilka enligt McCoy (2003) definieras som länder där narkotikahandelns aktörer genom sin ekonomiska, politiska och paramilitära styrka påverkar centralregeringens maktutövning. Som exempel på »narkostater« nämns Colombia, Afghanistan, Guinea-Bissau och i Europa Kosovo.
Ett kapitel tar upp brotts- och narkotikabekämpning, ett annat nya droger och viktiga kunskapskällor om dessa. Moderna kemiska analysmetoder gör det möjligt att i dag mäta rester av narkotika i avloppsvatten, vilket gör att man blir mindre beroende av exempelvis enkäter och polisstatistik för att skatta det verkliga missbrukets utbredning.
I det näst sista kapitlet skriver Hartelius att det är svårt att tala klarspråk om narkotikaproblemets allvar och omfattning, delvis beroende på kunskapsbrist och mystifieringar.
Det sista kapitlet, med samma rubrik som boken, handlar om hur man ska åtgärda narkotikaproblemet. Hartelius kritiserar insatser för »harm reduction« (skademinskning) bland annat därför att dessa gör det lättare för missbrukare att fortsätta med droger. I stället borde nyckelbegreppet för insatser inom narkotikaområdet enligt Hartelius vara »harm prevention« (skadeförebyggande åtgärder). Själv tycker jag inte att man behöver ställa »harm reduction« och »harm prevention« mot varandra.

De narkotikarelaterade dödsfallen i Sverige fördubblades nästan under 1990-talet, minskade undan för undan under åren 2001–2006, för att sedan 2007 åter stiga till samma nivå som under 2000–2001. (Allt detta enligt »Narkotikan i Sverige: Metoder för förebyggande arbete. En kunskapsöversikt«, Statens folkhälsoinstitut; 2008.) Detta förhållande fordrar en ingående analys. Under de senaste 15–20 åren har det inom beroendevården i Stockholms läns landsting skett en mycket kraftig neddragning av antalet slutenvårdsplatser för vuxna missbrukare. Samtidigt har många intravenösa missbrukare i Sverige smittats av den allvarliga hepatit C-infektionen, en del har också fått HIV.
I detta läge bör vi kanske ha andra infallsvinklar på narkotikaproblemet än vad vi hade för några decennier sedan.
I Björn Johnsons bok »Metadon på liv och död. En bok om narkomanvård och narkotikapolitik i Sverige« från 2005 (recenserad av undertecknad i Läkartidningen nr 18/2006), anför denne goda argument för att vi i dag bör se drogberoende ur ett sjukdomsperspektiv. Läkemedelsassisterad behandling med metadon eller buprenorfin samt sprututbyte har då sin plats i svensk narkomanvård. Båda dessa åtgärder måste dock ske på speciella mottagningar under strikt kontrollerade former och kontinuerlig uppföljning.
Jag saknar hos Hartelius en mer ingående diskussion om narkotikasituationen i Sverige av i dag jämfört med för några decennier sedan. Kräver inte dagens svenska narkotikasituation ur olika aspekter en något annorlunda narkotikapolitisk handlingsplan än för 20–30 år sedan? Jag tycker också att Hartelius ibland framför nedsättande och klichéartade påståenden, till exempel om missbrukarna och deras sätt att hantera sprutor och om den frivilliga narkomanvårdens resultat.

Sammanfattningsvis tror jag att en debattbok av det här slaget hade blivit bättre om alla kapitel hade varit nyskrivna. Då hade författaren kunnat fokusera sin argumentation på bokens huvudbudskap redan från början. Det finns dock i boken läsvärda avsnitt rörande narkotikakontroll, illegal narkotikahandel och brottsbekämpning.
Det vore önskvärt om denna bok, trots sina brister, tillsammans med Björn Johnsons ovan nämnda arbete kunde vara en utgångspunkt för en seriös debatt utan ideologiska låsningar om narkotikapolitiken i Sverige i dag.