Stephen Bolsin, anestesiolog vid Bristol Royal Infirmary, sa 1995 upp sig från sin tjänst efter att under flera år ha försökt hindra två av kirurgerna att utföra operationer på den barnhjärtkirurgiska enheten. Bakgrunden var att han noterat en påfallande hög mortalitet och komplikationsfrekvens.
Stephen Bolsin hade försökt påverka klinikens och sjukhusets ledning och också rapporterat sina iakttagelser till myndigheter och professionella organisationer utan att få gehör. Slutligen gick han ut offentligt med sina anklagelser, vilket ledde till att en utredning tillsattes.
I den rapport, som lades fram 2001 http://www.bristol-inquiry.org.uk/final_report/report/index.htm , verifierades dr Bolsins uppgifter och föreslogs en rad åtgärder både för verksamheten i Bristol och på nationell nivå. Stephen Bolsin är, sedan han slutade på sjukhuset i Bristol, verksam i Australien. Om sin sista tid i Bristol har han sagt: »No medical or non-medical professional in the NHS should have to endure the threats and discrimination that I was subjected to in Bristol.«
Det här fallet finns inte med i Margaret von Platens intressanta bok om whistleblowers eller visslare, som hon förtjänstfullt valt som svensk beteckning. Hon redogör i stället för 14 fall med i huvudsak svensk anknytning, var­av fyra berör sjukvård eller tandvård. De flesta är hämtade från näringslivet, eller kanske snarare finansvärlden, vilket är naturligt mot bakgrund av författarens verksamhet som näringslivsjournalist. Beskrivningarna baseras på intervjuer med visslare och i en del fall även med den eller de som pekats ut.
Att döma av de beskrivna fallen är Stephen Bolsins erfarenhet av hot och diskriminering allmängiltig för visslare. Man riskerar att bli marginaliserad på arbetsplatsen, missa befordringschanser, förlora vänner, bli betraktad som en avvikare och skvallerbytta, och om man avslutar sin anställning kan man ha svårt att hitta en ny.

Flera av de intervjuade lämnar råd till den som överväger att debutera som visslare. Ett är: »Stopp! Håll tyst. Ingen kommer att tacka dig.« Råd som återkommer hos flera av de intervjuade är att ha ordentligt med dokumenterade fakta och att ha flera personer som kan backa upp det man säger och är beredda att göra det i ett skarpt läge. Många poängterar också att det är nödvändigt att göra enträgna försök att få uppmärksamhet inom den egna organisationen innan man överväger att gå ut offentligt.
Författaren reflekterar också relativt ingående om vad det är för kultur, som tillåter att företagsledningar bedriver delar av sin verksamhet på eller utanför gränsen för vad som är etiskt eller legalt acceptabelt. Hon menar att en sådan närmast patologisk kultur sammanhänger med bildandet av en inre krets, som förhindrar insyn och som frambringar en lojalitet till den inre cirkeln och inte till organisationen och uppdraget.

Fallbeskrivningarna, särskilt de ickemedicinska, är mycket intresseväckande och läsvärda. En avslutande del med egna reflektioner kunde kortats något, men allt är skrivet med en rapp journalistisk stil, så det är ingen större invändning.
Inom hälso- och sjukvården finns nog många som ibland funderar över att gå ut till medier med vad man uppfattar som missförhållanden. Den här boken kanske kan få en och annan att låta bli, eller i varje fall förbereda sig bättre.